Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Guy de Maupassant. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finna, huru öfverensstämmande de bägge
författarne behandla ämnet kärleken som
en maktfråga mellan två djupt olika naturer.
Det förefaller här, som om Maupassant
vore vida mera personlig än eljest, hvilket
man också af på skvallervägen inhämtade
underrättelser kan vara böjd att förmoda.
I La femme de Paul tar Paul lifvet af sig
af förtviflan öfver sin älskarinnas grofva
lustar, i Un soir tecknas en ung mans raseri
under den småningom till visshet stegrade
misstanken om hans hustrus falskhet. Det
är, när lifvet sviker konstnären, han blir
materialist. Det är åtminstone den förklaring
på Maupassants materialism, som synes oss
sannolikast. Det är med bittert hån han i
Un modèle[1] berättar historien om målaren,
som blef tvungen att gifta sig med sin
modell. Hans älskarinna, som råkar i raseri
öfver att han ämnade gifta sig med en
annan, hoppar ut genom fönstret och
bryter benet af sig, och som en skyldig
skadeersättning gifter han sig med henne. I
stället för att den vanliga afslutningen på en
sådan historia skulle visat oss dygdens
belöning, visar oss författaren målaren som en
bruten man, hvars olyckliga äktenskap sköflat
hans lif och hans rykte. Här blir skulden
hennes, att hon tvingar sig på en man,
som icke passar henne, att hon gör ett
förhållande för lifvet af det, som i själfva verket
endast är en episod i lifvet, och berättelsens
öfverraskande moral, som har så mycken
likhet med Strindbergs historier, leder till den
slutsats, att ädelmodet och grannlagenheten i
vissa fall endast skada i stället för att gagna.
Notre coeur, Maupassants sista roman, har,
som också Lemaître anmärkt, en mildare
och försonligare ton än hans förra arbeten.
Men äfven här visas det hopplösa i en
förbindelse mellan två naturer, af hvilka den
ena kan älska med passion, den andra icke.
Det är den moderna kvinnan, som framför
allt är societetsdam, som icke kan känna
djupt, som spelar en roll och gör
experiment, som är intresserad af eröfringar och
framgångar, hvilken här är tecknad. Den
makt en sådan varelse vinner öfver en varm
natur, utgör för den senare ett förnedrande
slafveri. Den enda gång författaren gett
ett sådant kärleksförhållande en så att säga
naturlig utgång är i Allouma.[2] Hon är en
arabflicka, som en fransman i Alger gör
till sin älskarinna. Men fransmannen
behandlar henne just som den orientaliske
härskaren, som en vacker leksak, ett älskvärdt
djur, af hvilket man icke väntar sig någon
trohet och för hvilket det vore en galenskap
att offra någon af sina djupare känslor. Detta
bedömande visar sig fullt riktigt; en vacker
dag flyr hon med en getherde, men
fransmannen talar om henne så som Björn om
kvinnorna: mister du en, stå dig tusende
åter. Man ser lätt, att det är ur
bekantskapen med sådana karakterer som denna,
Maupassant hämtat en del af sin bittra
människoåskådning, enligt hvilken egoismen
blir en plikt och ett nödvändigt försvarsvapen.
Må vi icke glömma, att, om vi kalla den
sinnliga njutningen för Maupassants ideal, ett
viktigt förbehåll bör göras. Han ser mycket
väl, att detta ideala ingalunda är absolut,
att det är relativt och att den lycka,
hvartill det för, är mycket blandad. Han ser,
som af Musotte synes, ansvaret och
efterräkningarna, som medfölja detta fladdrande
äfventyrarlif. Han inser mycket väl Paul
de Bretignys, den fulländade kavaljerens, alla
svagheter, han förstår huru både grym och
orimlig han är, när han tröttnar, med andra
ord: han är ingen af dessa sturm- och
drangungkarlar, som tro på obeständigheten och
flyktigheten som ett slags evangelium utan
vank och lyte.
Det finns en skizz af Maupassant, La
chevelure[3], som belyser de faror, för hvilka ett
konstnärstemperament af hans slag är utsatt
och som jag knappt äger mod att berätta.
Det är nämligen en vansinnig, som skildrar,
huru han förälskat sig i en kvinnas hår, som
han funnit i en lönlåda i en gammal möbel.
Detta långa, svallande, mjuka hår har
införlifvat sig med hans inbillning, han har
smekt det, han har tyckt, att det lefde, att
det blef en lefvande varelse. Man märker
i många af Maupassants senare skizzer en
börjande sjuklighet i hans fantasi, en böjelse
att i likhet med Poe fördjupa sig i det
spöklika och fantastiska. Det ser ut, som om
hans skriftställarskap vore en spådom om
hans eget öde: denna ödets ironi, som
vänder det goda till ondo, och som han så
ofta talar om, tycks ha vändt till hans olycka
människans bästa gåfva, hennes
skönhetssinne. Med alltför stor envishet har han
velat aftvinga denna skönhetsfattiga värld
näring för ögon, öron och alla sinnen och
»le dieu malveillant et économe», som han
talar om, har hämnats på denne föraktare af
måttlighetens lag.
Hellen Lindgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
