Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Svenska romaner och noveller. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 95 —
ning. En fråga kastas fram i sinom tid,
belyses genialiskt från ett håll, detta
framkallar uttolkare och opponenter från flera
andra, och så är frågan »brännande», och
det dröjer ej länge, förrän en hel litteratur i
ämnet föreligger. Så var det för några år
sedan, då Ibsens »Et Dukkehjem» och
»Gen-gangere» först utkommo, så är det nu med
den religiösa romanen. Urkunden var här
en engelsk roman »Robert Elsmere» af Mrs
Humphrey Ward, som för ett par år sedan
utkom; den gjorde ett kolossalt uppseende,
framkallade en massa essays, bland andra
en förträfflig sådan af själfve Mr Gladstone
(i The Contemporary Review), skapade ett
mod och fick en massa efterföljare. Det
ser nu ut, som om denna smakriktning på
allvar skulle hafva hunnit oss; både »Genom
skuggor», »Genom hvirflarne» och »Min
hustrus dagbok» äro arbeten med mer eller
mindre tydligt utpräglad religiös tendens.
Hvad särskildt »Genom skuggor» beträffar,
vore det mycket egendomligt, om den ej
vore direkt påverkad af »Robert Elsmere».
Fröken Roos’ roman handlar liksom Mrs
Wards om en prästs själsstrider och
marte-rande tvifvel; båda hafva dessutom som
huf-vudmotiv den spänning, som måste inträda
i dessa prästers äktenskap på grund af att
de helt gå upp i sitt kall och sina tvifvel,
hvari deras unga hustrur ej kunna följa dem.
Att utvecklingen i de båda böckerna är den
diametralt motsatta, bestyrker snarare än
kullslår detta antagande: under det att
Robert Elsmere helt bryter med kyrkan och
dess lära om underverk af skilda slag och
grandlägger en ny sekt, hvars medlemmar
tillbedja Gud, som de kunna se och förstå
honom, blir Robert Wallner, så heter hjälten
i »Genom skuggor», på ett fullkomligt
mystiskt sätt omvänd, hans tvifvel försvinna,
och han ser med ens klart, utan att läsaren
får veta, huru eller hvarför detta helgelsens
ögonblick kommer just då. Här gäller det,
att »saliga äro de som icke se och dock
tro» såsom författarinnan och hjälten själfva
tro. Robert säger: »jag är frälst nu, bojan
är lossad–hur det gått till kan jag ej
säga dig–-jag vet bara, att det är så»–.
Mathilda Roos är utan tvifvel den af våra
författarinnor, som säkrast och jämnast går
framåt. Redan i hennes första arbeten märkte
man en afgjord talang att berätta, hennes
fel bestodo förnämligast i ett något ytligt
och lättvindigt sätt att se på människorna
för att därefter rita af dem, samt i en viss
råhet eller åtminstone brist på finhet i
uppfattning och stil. Jag ber att få betrakta
hennes senaste bok ur rent konstnärlig syn-
punkt, vill således ej inlåta mig på att
benämna fröken Roos’ inträde i de strängt
religiösas, ja pietisternas krets, vare sig
såsom »den enda rätta utvecklingen» eller ett
»affall». Det är ej så visst, att det finnes
endast en rätt utveckling, och ett affall kan
vara något mycket godt och lyckligt. Men
i konstnärligt afseende är det visst, att fröken
Roos’ förändrade (eller avancerade)
ställning till lifvets högsta frågor varit henne till
stor fördel. Det är klart, att hennes
uppfattning af lifvet och människorna härigenom
skall vinna i djup, och hennes ironi mot
det, hon finner smått och ytligt, har jämväl
blifvit finare. Det är förträffliga skildringar
af natur, lif och människor där uppe i
Norrland, som bokens senare del innehåller, och
hufvudpersonernas öden skildras med en
värme, en ömhet, som man ej alltid funnit
hos henne. En figur, som mycket påminner
om fröken Roos’ tidigare författarskap och
som äfven synes mig mindre fint tecknad
än de öfriga, är grefvinnan Barneken. Den
förnämsta egenskapen hos detta arbete är
dess ärliga sträfvan framåt, i tendensen mot
det för författarinnan högsta, i sättet att
skildra mot opartiskhet och allt större
konstnärlighet, i lifvet människor emellan mot
kärlek och ömsesidigt förstående.
En tendensdikt af långt mera utpräglad
karakter och på grund häraf äfvensom af
andra skäl af långt mindre konstnärligt värde
är Horatios »Genom hvirflarne». Den boken
får ej betraktas som roman med kraf på
konstnärlig behärskning af ämne och skildring,
ty en sådan betraktelse blefve föga
uppbygglig. Och en uppbyggelsebok vill just
»Genom hvirflarne» vara. Den är starkt
ten-densiös för reformer, — som genomförts för
50 år sedan, den är strängt konservativ mot
reformer af dessa reformer. Nykterhetsfrågan
och frågan om konventikelplakatet äro väl
numera teoretiskt lösta, så till vida, att den
enas förträfflighet, det andias fördärflighet
hafva ingått i allmänna medvetandet, fastän
mycket superi, mycken skuggrädsla för
församlingsrätt samt tanke- och yttrandefrihet
ännu sätta fula fläckar på samhällslifvet.
Och låter man Horatios skildring rätt belysa
dessa fläckar, då är den en berättigad, då
kan den blifva en välsignelsebringande
tendensdikt. En annan god sida af boken är
att söka i dess förträffliga kulturskildringar
från 1840-talets lif i slott och koja, i staden
och på landet; här märker man, att förf.
har väl reda på det han beskrifver, och har
lust och förmåga att skildra. Men
handlingen, utvecklingen af människor och
förhållanden? Den drunknar i det ofantliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
