Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 101 —
känslor och drag växlade, brokiga och
flyktiga som solens färgbrytningar i ett
prismatiskt glas. »Hans snille omfattade
alla ämnen på en gång.» »Hans största
olycka var att födas till ett för litet kall,
till kung uti ett rike, hvars tillgångar icke
voro tillräckliga för hans stora vyer.»
Så obestämda äro t. ex. Schröderheims
reflektioner öfver den man, hvilkens lif
och tankar han dock under år kunnat
intimt följa. — Hur kategoriskt yttra sig
icke däremot hans motståndare! De känna
på sina fem fingrar denna fantasirika,
nyckfulla naturs mest fördolda motiv
och tro sig fånga hans oroliga och
kvinnliga personlighet i sina tunga, från de
romerska historikernas kejsarporträtt
lånade fraser och betraktelser. Man
behöfver för att inse detta blott ett
ögonblick tänka på de två mest auktoriserade
af dessa teckningar — Fersens och
Adlerbeths.
Fersen är i hela sitt långa arbete
partichefen, som, sedan han störtats från
makten, spelar den
fosterlandsbekym-rade Catos tröttsamt misslynta roll.
Genom ändlösa, tungt skrifna volymer
häcklar och kriticerar han allt konungens
görande och låtande, intill hans sätt att
stå och gå, och det hörs icke i hans
umgängeskrets ett aldrig så absurdt rykte
eller en aldrig så löslig anekdot, att han
icke med sin orubbligt allvarsamma
censorsmin inflätar dem i sina »historiska
skrifter». Hans raseri är att veta allt,
och det ehuru han icke obetydliga tider
lefde på landet, långt från hofvet och
händelsernas skådeplats. leke en
knappnål får falla till golfvet å något af de
kungliga lustslotten, utan att han vill
veta af det och få deklamera däröfver.
Och icke nog därmed: hela
färgläggningen är gjord med en naiv egenkärlek.
Man ser detta särskildt i skildringarna
af samtalen på tu man hand med
konungen. Alltid är det monarken, som är
obetänksam eller förgår sig (trots hans
berömda förställningsförmåga!), medan
Fersen ständigt bevarar sanningsvittnets
oryggeliga ståndaktighet. Löjligast ter
sig detta kanske i skildringen af Fersens
fängelsetid i Fredrikhofs slott 1789.
Någon intressant romanfånge i Venedigs
blykammare kan icke med större patos
redogöra för hvarje halftimme af sin tid än
Fersen för sin vistelse i sina bekväma
med gyllene rococo-möbler utstyrda
slottsrum, där intet saknades — icke ens
en motpart för eftermiddagens
piqtiet-partier och där den arme fången efter
supéen kunde i lugn och ro meditera
öfver »despotens grymhet», medan han,
som han berättar, sysselsatte sig med
att »dressla sidenlappar till stoppning
af en sidenväst».
Lika litet sympatisk förmåga att
förstå konungen röja Adlerbeths berömda
anteckningar. Ingen af tidehvarfvets vittra
män var till hela sin själsriktning så
motsatt Gustaf som han. De gamla
ro-marskaldernas öfversättare hade själf
något romerskt sträft och strängt i lynne
och uppfattning och en viss latinsk eller
girondistisk republikanism. Hans själ
gick i samma disciplinerade och
takt-fasta rytm som de tusentals hexametrar
han öfversatt, och hans torra, njugga och
sparsamma naturell (han var en stor
hushållare både i fråga om pengar och —
idéer) verkar mot Gustafs rörliga och
slösande snille som ett gammaldags
obehändigt. slagsvärd vid sidan af en smidig
stilett, och för att skildra konungen
använder han Tacitus’ starka kolorit
i stället för den 1700-talets lätta och
nyansrika pastellteknik, som ensamt
passat.
Med ett ord, ingen af Gustafs
samtida har gifvit en tillfredsställande
teckning af hans personlighet. Helt visst
beror detta pä att det ej bland dem fanns
någon stor skildrare eller psykolog.
Men äfven om en Saint-Simon lefvat i
hans närhet, är det en fråga, om vi ens
af denne fått någon fullt öfvertygande
framställning. Gustaf III hör nämligen
till de flyktiga och oroliga andar, som
man kanske lättare får klart för sig ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
