Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ii 6 —
som präglade hans förnäma och
egendomliga ansikte. Sergel, Pasch, Roslin,
Hall, Lundberg, Lafrensen och Breda
— alla hafva de med olika framgång
sökt lösa denna uppgift —, men i detta
sammanhang skall blott talas om de
karakteristiska framställningar från olika
tider af hans lif, som illustrera denna
uppsats.
Den första målningen af honom är
Scheffels lustiga barnbild. Det är ett
äkta rococoblad, där den väl ungefär
sjuårige prinsen står med en kommandostaf i
handen bredvid furstarnes jordglob, som
manar dem att fylla hemisfärerna med
bullret af sitt namn och klangen af sina
dygder. Gustaf ser där snarare ut som
en liten mysande gubbe än ett barn,
men ansiktet har barndomens rundning
och outvecklade uttryck. Man kommer att
tänka på någon pussig och fetlagd
kärleksgud från barocktiden, som någon spjufver
roat sig att kläda i peruk och sidenrock.
Men redan i afbildningarna från hans
äldre kronprinsår begynner typen stadga
sig. Det berömda och egendomligt sneda
i pannan framträder — beroende på en
intryckning vid vänstra tinningen —, de
stora kupiga ögonen under sina
välpäns-lade ögonbryn tändas af drömmande lif,
och kring munnen kommer det uttrycket
af vekhet, som i åttitalet öfvergår till
något trött och desillusioneradt. I Paschs
kröningsmålning hafva vi den unge
konungen framför oss i hela glansen af sin
ungdom. Ansiktet har något af ungt
lejon genom den stolt böjda näsan med
sina litet uppspärrade näsborrar, och de
stora ögonen, som blicka framför sig,
undvikande beskådaren, äro upptagna af
egna, dristiga planer. Det är den unge
konungen, som snart gör 1772 års
revolution, som Pasch målat.
De många senare framställningarna från
Gustaf III:s konungaår synas mig, hur
olika de äro i uppfattningen, dock i det
stora hela sönderfalla i tvenne bestämda
typer, och dessa båda typer framställa
just de tvenne olika människor inom Gu-
stafs bröst, hvilkas aldrig helt
försonade brottningskamp jag sökt antyda.
Den ena framställningsföljden är så att
säga mer officiell, den vill framställa
härskaren, regenten, och mer och mer ser
man hos denna typ det drag af
missräkning, maktsjuka och trötthet, som lifvet
mer och mer utvecklade hos honom.
Den andra gifver oss drömmaren och
poeten, svärmaren, evigt ung, om också
med ett drag af melankoli. Sergel har
med vanlig genialitet utpräglat båda
typerna. Härskaren träder oss till mötes
i sin mest medvetna styrka i
kolossalbilden i vårt museum. Genom det
an-tikiseradt behandlade håret, den starka
hakan och anletets uttryck af stor och
fattad beslutsamhet får hufvudet något
imponerande och cesariskt. — Den
motsatta typen har Sergel mästerligt
framställt i sin bekanta staty: Gustaf-Apollo!
Och denna sammansmältning var icke
tomt smicker, utan den store konstnären
har därmed framhäft just den idealitet,
som var konungens, diktens, drömmens
och fantasiens idealitet, och det är också
något af konungens vingade väsen gripet i
hans litet dansande, lätta, för en kunglig
slottstilja passande ställning. Samma
motsatser hafva också Breda och Roslin
skildrat. Breda har målat regenten från
1787, monarken, som redan I786passerat
den lifvets vändpunkt, då ungdomens
vekhet efterträdes af en själfvisk kyla,
som är mannaårens lärospån. Ännu står
han för oss som en skämtande världsman,
med sjuttonhundratalets leende af
älskvärdhet, kvickhet och sällskapstakt, men
bakom förbindligheten anar man
människan med den kalla viljan och
världsklokheten. Roslin däremot har målat
drömmaren — hans tafla stammar från
1775, kanske från Gripsholm — under
den stora teaterkampanjen, då konungen
i Cinna och så många andra roller ur
den franska klassiciteten fick verkliggöra
något af sitt högburna fursteideal.
Roslin har målat honom i en stilla timme
af eftertanke och drömmeri med en poets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
