Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty - Ahasverus. Af Gustaf Fröding. Efter Adelbert von Chamisso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— ii 118 —
och äfven borgerliga och rättframma naturer stötas tillbaka inför hans osvenska förkärlek för spel och maskerad, för form och etikett. Men man förstår också, att Gustaf III måste älskas af många och af olika motiv. Den handlingsifrige fosterlandsvännen skall beundra hans nervösa energi och hans flammande, ärelystna patriotism, fantasimänniskan älska honom, därför att han själf fyller fantasien med en egendomlig och strålande bild, bildningsentusiasten därför att han skapat ett vårligt och svenskt andligt lif omkring sig, med en glans sällsynt i ett kargt hemland, och psykologen till sist dragas mot hans person som mot en ädelsten med skiftande facetter och
praktfull fast oregelbunden kristalliseringsform.
Ahasverus.
Efter Adelbert von Chamisso.
Minnes du vår ungdoms hägring,
hur vi höllo af hvarandra,
hur Vi skulle samfäldt vandra
i den värld, som låg förtrollad
framför oss i Edens fägring —
och omätlig, stjärnesållad
såsom eterhafvet drömde
vi vår framtid — minnes du?
Nej, ni glömde, nej, ni glömde
det, min fru.
Ja, ni glömde det! och matta
fraser skola alltså gälla
nu som minne, föreställa
att ni täckes er förbarma
öfver mig som andra arma,
hvilkas sorg ni ej kan fatta
— sorgens sorg, den sammanbitna
bakom läppar, slutna hårdt!
Mot mitt lif, det sönderslitna,
bröt du svårt!
I en bok från gångna tider
har jag läst en sällsam saga
om hur Ahasverus lider,
han som ej skall dö, men jaga
rastlöst genom sekler alla,
tills en dag basuner kalla
de förmultnade ur grafven
och han själf sitt domsord får;
och han vandrar, stödd mot stafven,
går och går.
Framåt öfver jordens yta
utan ro den trötte ilar,
låter världshistorien flyta,
ser hur våg i våg sig gjuter,
mänskoåldrar bli minuter
för hans blick och tiden hvilar.
I sitt gamla bröst han döljer
smärtans tagg och kvalets tand.
Obeveklig honom följer
ödets hand.
Men hvar gång ett sekel tändes,
vaknar mäktig den eländes
längtan att till Salem vandra.
Folkslag bröto fram och trängdes
hårdhändt undan af hvarandra,
romarnes palatser sprängdes,
Islams stolta murar bräcktes,
floder togo nya lopp,
språk förgingos och det väcktes
nya opp.
Bland ruinerna han sörjer
och det gamla bröstet häfves,
främmande är alltings stämpel,
och han söker och han spörjer
efter Salems fallna tempel,
söker, spörjer blott förgäfves.
Och kring hjärtat skalet tjocknar
marmorhårdt, men innanför
är ett rum, där eld ej slocknar,
makt ej dör.
Jag är juden, evigt går jag!
— se ej på mig så förvirradt!
Det är Salem jag begråter!
Och när jag ett sekel irrat,
bland de öde murar står jag,
frågar, söker — frågar åter.
Men förgäfves skall jag spörja
-— intet svar ger återskall,
stenanleten se mig sörja
Salems fall.
Gustaf Fröding.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
