Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i8o —
hittills visat sig, och jag tror vi kunna finna
exemplet på en ganska närsläktad andlig
grundton hos en annan af våra författarinnor,
fru Kerfstedt.
Gösta Berlings saga är således född ur en
stämning, som vi skulle kunna kalla den
subjektiva hänförelsens. Författarinnan gör världen
till en hjältesaga och ombildar personerna
till guda- och hjältegestalter. Det är hvad
antiken kallade en demon, ett instinktens öde,
som behärskar alla karaktererna.
Författarinnan upptar nästan blott tvä motsatser i lifvet,
det goda och det onda, det djäfvulska och det
änglalika — hvarmed naturligtvis icke är
sagdt, att dessa motsatser icke som
kämpande makter kunna förekomma hos en och
samma person — hon brottas blott med
tvenne problem, lycka eller olycka, orenhet
elier oskuld, och förtviflan och förtjusning
äro de två andliga poler, hon bäst känner.
Nyckeln till Gösta Berlings makt öfver
människorna är icke heller så omöjlig att finna,
som man velat påstå. Bokens början skall
ge oss upplysning därom.
Gösta Berling själf har nämligen en demon
inom sig, han är oberäknelig. Första gången
han uppträder för oss, står han på
predikstolen. Han är halfdod af skam och ånger,
vetande med sig, att han skall bli afskedad
för oförbätterligt superi. Utpekad med fingret
af hvar man, det är han, och det vet han också
att han är, en vanhedrad präst, en människa
utan karakter. Nu skall han hålla sin sista
predikan, och helst ville han sjunka genom
jorden. Då tändes inom honom plötsligt
likasom en eld, en vulkanisk flamma, som
han ej vet, hvarifrån den kommer eller hvart
den skall gå, han glömmer hela jorden och
ser bara, att en himmel hvälfver sig öfver
honom och känner, att han ännu är och att
han ännu en gång vill vara Guds budbärare
på jorden. Och så predikar han. Predikar,
så att människornas hjärtan smälta i deras
bröst, så att äfven för dem allt försvinner och
så att de vilja göra allt för honom, den nyss
så hatade. Han har icke längre en enda
fiende, han går därifrån som en triumfator
— som »den starkaste och svagaste af
människor».
Är icke denna scen likasom typisk för
hela boken? Har icke författarinnan själf
predikat för oss, så att allt försvunnit, så att vi
trott på dessa människor, så att vi så visst
icke sett föremålens verkliga proportioner?
Ofta ha vi sett, att det varit en sällsam värld,
vi vandrat i, men ofta har också
förtrollningen gripit oss. Eller har det icke funnits
ögonblick, då dessa afsigkomna, stelbenta
balhjältar, som lefva på nåder hos major-
skan på Ekeby, förefallit oss som en krets
af sagoprinsar och riddare? Det är samma
vilda krafter, samma sorglösa
verklighetsförakt öfver dem som hos de gamla
hero-erna. Och huru förstår icke författarinnan att
förvandla Gösta Berling själf, att likasom
öfvergjuta honom med ett slags strålglans som
en ung Apollo, ett lyckans skötebarn, som
blott behöfver peka på en kvinna för att
äga henne, som med en kyss vinner en
skönhet, hvilken alla åtrå, som omedvetet
omdanar allas öden efter sitt behag, själf
blindt drifven af oförstådda makter.
Författarinnan kan icke rätt finna sig i den
trånga ramen, som ett svenskt landskap
erbjuder henne. Hon önskar de episka vidder,
de världsgestaltande händelser, som den
episke diktaren har till sitt förfogande.
Plötsligt kommer också in i berättelsen en
sådan dam som grefvinnan Dohna, hon som
»dansat omkull troner, spelat écarté om
fur-stendömen, skämtat fram förödande krig.»
Huru väl märker man icke på en sådan
mening, huru gärna författarinnan skulle
tumla sig med epikerns fågelperspektiv. Och
att det verkligen ligger något af hugosk
flykt i denna fantasi, kan en sådan grandios
liknelse som denna lära oss, när det heter
om kavaljerernas förvaltning af bruket, att de
vårdade det »såsom vinden vaktar askan,
såsom vargen vaktar fårahjorden».
Finns det då en trollmakt i lifvet, sådan
som den Gösta Berling utöfvar, och hvad
heter den? Eller är det blott vidskepelse,
att alla historiens hjältar, de må heta
Alexander, Cesar, Karl XII eller Napoleon,
trott på en lycklig stjärna, som skyddar dem
och hjälpt dem fram? Och när det är som
en viss hemlighetsfull makt låge i vissa
personers närvaro och handlingar, är det blott
ett gyckelspel af inbillningen att tycka så?
Riktigt har författarinnan sett, att det finns
ett hemlighetsfullt något, som länkar, skiljer
och förenar människoöden på sidan om det
vanligas stråt, något personligt, som korsar
händelsernas hvardagliga logik, och här har
hon skildrat, hur denna makt verkar sina
under just i och genom dem, som glömma
sig själfva, som hänge sig.
Men — och häri är bokens svaghet —
det är icke lifvet, som fylles af dylika
företeelser, det är vissa sällsynta ögonblick i
lifvet, som skapa sådana
undantagsförhållanden. En undantagsmänniska som Gösta
Berling har många motsvarigheter, men en värld,
sammansatt af sådana undantagsmänniskor,
förefaller oss nära nog dårhusmässig. Det
är en sådan värld, vår författarinna skapat.
Detaljerna äro öfverlägsna, men det hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
