Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman och Braun. Ett drag ur svenska humorns historia. Af Hellen Lindgren. Med vignett efter Karl Wahlbom, 2 porträtt af K. M. Bellman efter målningar af P. Krafft och Per Hilleström samt ett porträtt af V. von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en dom öfver tidens öfverskärning af
det höga i lifvet, det utmålande med
falska färger, som var en följd af den
idealistiska fraseologien. Att med Beskow
förhärliga det fosterländska, så att man
kallade luften i Sverige »af segerfanor
sval», var alldeles i stil med den tidens
patriotism; liknande förhöll man sig till
allt, men framför allt var det kring
kvinnan, som tiden samlade sina poetiska
rö-kelsernoln, ur hvilkas täta dimmor
knappast ens konturen af en mänsklig varelse
framskymtade.
I detta afseende gåf ingen längre än
Böttiger, som efter tidens sed ville gissa
sig till kvinnokarakteren och konstruera
fram den ur djupet af sitt svärmiska
medvetande. Här skildras nu den ideala
kvinnan, utrustad med en rent af
öfvernatur-lig ömtålighet — vanligen dör hon
också snart —, och öfverjordiskt skön är hon
också, utom det att hon är öfverjordiskt
ren. I sitt förhållande till mannen
uppträder hon som hans räddande ängel, som
lyfter honom upp till idealets höjder
o. s. v. Sådan är Bottigers Laura, den
ojämförliga, bredvid hvilken allt annat
förbleknar, ännu i döden så ömtålig, att
det är ett helgerån af vinden att tumla
om på hennes graf. Braun framställer
den rent motsatta uppfattningen. För
honom är kvinnan blott naturvarelse, för
honom är den yttre skylten allt: de röda
läpparna, de ringlande lockarna, den
svällande barmen. Hvad det inre beträffar,
så vet han det icke och bryr sig ej
därom. Sällan går han öfver äktenskapets
tröskel, och när han går däröfver, är det
blott för att visa oss dess missöden.
Makalöst rolig blir han, så ofta han beskrifver
frieriets kura gömma. Men någon
aktning för kvinnorna visar han icke heller
här. Deras förnämsta intresse är att bli
gifta, men i stället för att erkänna sin
kärlek spela de blyga och motsträfviga.
Men då blir det ingenting af.
Lyckligtvis äro herrarne så mycket
företagsammare. Och lyckligtvis beundra de unga
flickorna deras företagsamhet. Kyssen
blir nu första inseglet på flickans bifall,
och kyssen blir också en mycket viktig
fräga i Brauns diktning, nämligen om den
tas eller ges och hur den tas eller ges
och hur många gånger det sker. Och
slutligen kommer turen till de bortglömda
gamla mamsellerna, guvernanterna eller
hushållerskorna. Vår diktare har intet
medlidande med dem och beskrifver dem
som fortfarande giftassjuka.
Denna Brauns bittra dom innebär
ingen afsmak för lifvets fröjder och behag.
Han är ingen Byron, och han hör icke
till de moderna pessimisterna, som skulle
vilja lysa själfva solen i bann. Han är
ju som bekant illa anskrifven som en
ungdomens förförare just för sina sinnliga
målningar, sin slappa moral. Han är en
goddagspilt, som midt i njutningen frågar
sig sitt: hvarför? men så fortsätter i ett
lynne ej olikt spelarens, som vet, att han
förr eller senare skall förlora slanten,
som han sätter ut, men tycker det är
roligt att erfara spänningen. Denna
stämning af inre disharmoni tillsammans med
bekymmerslöst trots är det äkta svenska
drag, som här ger humorn en för
svenska gommar åtminstone så hemvan och
förtrolig smak. Hvarpå beror den? Är
denna stämning en slutsats ur lifvets egen
nyckfullhet och oberäknelighet, som gör
det naturligt att fatta det hela som en
lotterivinst? I många fall, ja. Är den
följden af samhällsförhållanden, som ta
sak på bak, och lämna förtjänsten
obelönad ? Naturligtvis äfven detta. Men den
djupaste orsaken till denna sorg i
rosenrödt är väl en strid i vårt eget inre, en
otyglad kamp mellan elementen där, en
otyglad längtan efter det högsta, det bästa,
det ojämförliga. Att icke kunna kufva
denna längtan färgar hela vår dikt med
ett obeskrifligt vemod.
Det är det människofientliga draget
i vår karakter, som Braun visar oss i sin
humor, medan Bellman visar oss det
människovänliga förbrödringsdraget i sin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
