Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater
- Eleonora Duse. En teatervecka i Wien. Af Loris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 237 —
raderna». Hon spelar öfvergångarna; hon
utfyller luckorna i motiveringen; hon
rekonstruerar i dramat den psykologiska romanen.
Hon målar med en ryckning på läpparna,
en rörelse af skuldran, en svängning i tonen
mognandet af ett beslut, förskjutningen af
en tankekedja, hela den psyko-fysiologiska
händelse, som föranleder det talade ordet.
På hennes läppar läser man de outsagda
orden, på hennes panna skymta de
undertryckta tankarna fram. Hon har mod att
lägga det viktiga å sido och betona det
oväsentliga, där detta tränger sig fram i
lifvet. Likasom naturen själf understryker
hon banaliteter och låter uppenbarelser fara.
Hon kan uttala ord så, att man känner huru
hon i samma ögonblick mister tron därpå.
Hon gör det obegripliga faktiskt. Mycket i
hennes karakteriseringskonst uppfatta vi icke
genast med medvetandet; det inverkar blott
på våra skumma föreställningar och föder
stämningar, som komma öfver oss med
styrkan af en suggestion. Publiken för i dag,
äfven den uppmärksammaste, har alis icke
förmåga att i sammanhang uppfatta det
viktiga, karakteristiska. Hon spelar Sardou och
Dumas med en Ibsens psykologi. Huru
skall hon spela Ibsen själf?
£ %
*
Ibsens stycken hafva inga roller; de hafva
människor, lefvande människor, sällsamma
och svårbegripliga människor. Människor i
små förhållanden och med stora tankar;
människor tned lifsbetingelser från i förgår
och problem från i öfvermorgon; med ett
gigantiskt öde i ett dockskåps ram.
Duse tyckes i Nora icke vilja spela mera
än en liten frus själshistoria, och hon gifver
oss icke desto mindre den social-etiska
anklagelsens stora symbolik.
Hon spelar blott det individuella, och vi
lära känna det typiska. Så måste den helige
skådespelare, om hvilken krönikan förtäljer,
i passionsspelet hafva spelat vår Herre Jesus
Kristus: såsom en plågad, hjälplös man,
»och likväl kände enhvar, att Guds son var
förborgad i honom».
Hon spelar den uppsluppenhet, som icke
är någon lycka, och spelar storskrattande
det ödsliga mörkret bakom leendet; hon
spelar något, som hon icke vill och dock
måste tänka på; hon spelar ekorren oc.h
sångfågeln, och hennes skygga vildhet
ängslar oss såsom genom en fysisk smitta; då hon
ur tarantellans feberrytm med ett ryck faller
tillbaka i den dödliga ångestens förstening,
bleknar hon, underkäken faller ned, och de
kvalda ögonen se upp med stum jämmer.
Under de pauser, då andra spela, kan man,
icke slita blicken från henne: då tolkar hon
slutsatsernas uppkomst, de svekfulla
illusionernas förkrosselse, det nödvändigas
smärtfulla mognad. Detta räcker ända fram till
tredje aktens sista scen, den stora
uppgörelsen; man tänker icke på att hennes beslut,
här måste vara moget, emedan skalden
behöfver det; man ser, att det är moget, emedan
man har sett det blifva till med en
nödvändighet, på hvilken ingen tviflar.
Luttrad af lidandet står hon då inför sin
man: hennes stämma, förut barnslig och
gycklande, är klar, kall och hård; de runda,
läpparna och de mjuka skuldrorna hafva
blifvit stolta och stela; hon innesluter sig i
en iskall, obeveklig höghet. Däremellan
flyktigt uppflammande hat, hämndlystnad,,
ögonblickligen dämpad till kyla; därpå, när
barnen komma i hennes tankar, flyger en
tårad skugga genom de föraktfulla och
högdragna ordens silfverklirrande klang.
Under hela den långa scenen gick genom
salongen en sådan bäfvan, som är mera än
högljudt bifall.
När de återgifva hvarandra ringarna, faller
hennes i golfvet, och han tar upp den. Hon
tackar med en lätt böjning på hufvudet och
ett halfhögt »tack». Intet är mera
uppskakande än detta de sociala skrankornas
uppstigande emellan man och hustru.
Man förstår den stolta motviljan för »den
främmande mannens» hem; man förstår
symboliken i att hon går midt i natten.
Det lilla draget med ringens fällande i
golfvet är värdigt en stor skald; det saknas
i min upplaga af »Ett dockhem»; jag vill
gärna tro, att det är tilldiktadt af
skådespelerskan. Jag är öfvertygad om att Ibsen
icke skulle underkänna det. Det är mycket
djupt och mycket enkelt. Och Ibsen förstår
sig på det enkla, som är djupt.
Vi hafva haft nöjet att se Eleonora Duse
i tre af hennes roller; vi veta, att hon med
lika stor konst gifver gestalt åt Kleopatras
exotiska vildhet och rokoko-lustigheten hos
en af Goldonis bondkvinnor och Francillons
»perversa naivitet» och den shakespeareska.
Julias tidigt mognade, ljufva glöd.
Vi veta icke, hvar gränserna skulle finnas
för hennes konst.
leke i individualiteten; hon har själf ingen
eller hvilken som helst.
leke i åldern: man tror på det
ouppfostrade barnets nyckfulla grace och på den
utblommade kvinnans flämtande lidelse.
leke i utseendet: jag vet icke huru hon
ser ut. Orden vacker eller ful hafva icke
någon tillämpning på henne. Hennes kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0263.html
