Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Eleonora Duse. En teatervecka i Wien. Af Loris - Konst - Rembrandts stora målning i Nationalmuseum. Af K. W-n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 239 —
Kameliadamens mjuka, smeklystna och
dagen därefter i dockhems-fruns sprittande,
lekande ....
Hon har för hvarje gång en ny gråt:
den varma, goda, i hvilken den stora
nervspänningen löses, då de verkliga tårarna
sakta rinna ned öfver kinderna; och det
vredgade snyftandet och hjälplöshetens
bjärtslitande, stilla gråt.... hon har välde öfver
blekhet och rodnad och öfver de kroppens
rörelser, som vi kalla de omedvetna.
Är det underligt, om hon har makt öfver
våra häpna sinnen och om människorna i
hela den stora staden icke känna någon
större, mera personlig tilldragelse än besöket
af denna kvinna, som ingen vetat af och
som ingen kan utgrunda?
(Öfvers.) Loris.
-o@c=—
konst.
Rembrandts stora målning i
Nationalmuseum.
Som bekant äger vårt Nationalmuseum en
efter våra förhållanden betydlig samling
arbeten af den store holländske konstnären
Rembrandt van Rijn (1607 —1669). Utom
ett femtiotal handteckningar af obestridlig
äkthet och stort värde finner man där ett af
hans ungdomsarbeten, »Den helige
Anasta-sius», sex bröstbilder från olika tider, bland
hvilka »Rembrandts kökspiga» (1651) är det
förnämsta mästerverket, samt det väldiga
fragment af konstnärens största verk, som i
d:r G. Göthes katalog öfver tafvelsamlingen
kallas »Sammansvärjningsscen», sedan den af
ålder brukliga benämningen »Ziskas
sammansvärjning» visat sig sakna tillräcklig grund.
Detta konstverks historia har länge varit
inhöljd i ett otillgängligt dunkel, och först
nyligen hafva omständigheter kommit i dagen,
ägnade att sprida ljus öfver dess ursprung.
Då dessa tillvunnit sig ett intresse, som
sällan hos oss ägnas åt spörsmål rörande
gamla taflor, torde några ord om huru man
funnit den länge sökta lösningen här kunna
vara på sin plats.
Hvad man med säkerhet visste om denna
målning var intill helt nyligen i hufvudsak
blott det, att taflan tillhöft den i Stockholm
bosatte köpmannen Henrik Vilhelm Peill,
härstammande från Holland och att den
efter hans död i öfverensstämmelse med
hans i lifstiden uttalade önskan af änkefru
Peill 1798 donerades till konstakademien,
som vid inrättandet af Nationalmuseum där
deponerade densamma.
En af stadsarkivarien i Amsterdam N. de
Roever nyligen gjord upptäckt har sent
omsider spridt ett oväntadt ljus öfver det
hemlighetsfulla konstverkets ämne och
ursprungliga bestämmelse. Han har funnit säkra
bevis för att Rembrandt för rådhuset i Am-
sterdam fått beställning på en målning
föreställande Claudius Civilis uppviglande
bata-verna till kamp mot romarne och drog
däraf i början den slutsatsen, att en tafla
öfver detta ämne, tillskrifven J. Ovens och
uppsatt på rådhuset, vore Rembrandts
original. En undersökning af denna tafla gaf
dock vid handen, att Rembrandt icke skulle
hafva kunnat måla den och att namnet J.
Ovens utan tvifvel vore äkta.
Förtjänsten af att hafva påpekat, att man
i Stockholm hade att söka det rembrandtska
originalet, tillkommer den danske
konstforskaren Karl Madsen. Denne tillbragte
förlidet år ett par veckor här och gjorde sig
därunder så förtrogen med. våra samlingar
och öfriga konstminnen, att han härifrån
medförde material till en hel ny bok, den
i år utgifna »Studier fra Sverig». Redan på
grund af de egenskaper, som förut gjort
hr Madsens författarskap så tilldragande
— ett sällsynt godt minne för konstverk,
hvarigenom han har ett betydande material
till sitt förfogande, en liflig, personlig,
intresserad uppfattning och en rik och
känslig stil, hvars rörliga drag återspegla alla
författarens stämningar —, och på grund af
de från vårt land hämtade ämnena skulle
detta arbete väl här i alla händelser hafva
blifvit uppmärksammadt, men ett alldeles
sensationellt intresse fick det genom
författarens djärfva försök att tolka den
gåtfulla rembrandtsmålningen såsom en
framställning af Odén i Sigtuna, fördelande
Sveriges provinser bland sina höfvitsmän,
asarne. Redan hvässtes de kritiska vapnen
mot den med bestickande talang
hopfogade kedjan af bevis för författarens
hugskott, då underrättelsen om de Roevers
upptäckt ingick och hr Madsen med den honom
egna snarfyndigheten ögonblickligen uppgaf
sin Oden-teori och utpekade taflan i
Stockholm såsom det rembrandtska, för Amster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
