Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 245 —
gonen efter konungens ankomst, [bad att få
låta Krafft måla hans porträtt, hvartill
Stanislaus gärna samtyckte. 1
Hans polska majestät for ut till Karlberg
och beundrade på vägen utsikten från n.v.
Observatoriebacken, då tillhörig grefve Bengt
Oxenstiernas arfvingar; han for i Tessins
italienska kabriolett kring Djurgården, han
besåg slottsbyggnaden, var gäst hos Arvid
Horn (Stora Nygatan n.v. n:r 30) och hos
N. Tessin (n.v. öfverståthållarhuset), besåg
arsenalen och gardet — för att fylla luckorna
kläddes en hop stadsvakter i gardistuniform
— och seglade en vacker oktoberdag till
Drottningholm.
H. Maj:t njöt af »de skilleraktiga»
(målningar kallades skillerier den tiden) utsikterna
på vägen. Drottningens öfverste marskalk,
kungl, rådet och presidenten grefve Karl
Gyllenstierna med hela hennes maj:ts hofstat
mötte vid lustslottets trappa, styckeskott
dånade, och »hans maj:t var vid synnerligt godt
humör». Fem förnämliga rådsherrar, utom
Tessin, voro med på resan: den 70-årige
grefve Frölich, den 65-årige Fersen, den
55-årige Spens, de 47-åriga grefvarne Horn
och Cronhielm. Återfärden anträddes icke
förrän kl. 5 på e. m. — men, skrifver
Tessin — »på vägen dracks så starkt, att
åtskilliga af dem, som medföljde, blefvo
mycket öfverlastade. Grefve Frölich började
skålarna under styckeskott, hade ock af det
öfverflödiga drickandet största
olägenheten».-Kortspel och dans, som hörde till
hof-lefvernet, behagade kungen icke mycket.
Men öfverläggningarna med kungliga senaten
skänkte honom säkerligen ännu mindre
tillfredsställelse, ty han kunde nog märka, att
alla skyllde ifrån sig för långsamheter och
outförda ordres samt att ingen var åtlydd
chef. Rådsprotokollen äro mycket magra
denna tid och ge ingalunda någon klar bild
af hur det gick till vid öfverläggningarna
med Stanislaus. Den första ägde rum den
2 okt. från kl. 10 till efter 12. Stanislaus
erbjöds sitta under tronhimmeln i en
karmstol men utropade: »Bevare mig Gud från
att intaga konungens säte!» och satte sig
längst ned vid bordet: »Endast som
deltagare i edert rådslag är jag här.»
1 Enligt N. Tessins journal öfver Stanislaus’
vistelse vid hofvet, sedan sänd till kung Karl och
af honom med nådigt nöje ansedd, målade Krafft
kungen, knästycke i svensk blå dräki, på
förmiddagen den i okt. Det" blef ej färdigt förrän kl.
4 e. m.; tidigt på morgonen den 3 måste kungen
underkasta sig en ny séance, helt kort. (Porträttet
måhända nu på Gripsholm, n:r 1288 i Sturnegks kat.)
2 Det må ihågkommas, att detta antecknades
för att komma inför kung Karls ögon!
Det gällde »transporten» — den, på hvilken
konungens öde, Sveriges väl och Stanislai
krona hängde! Stanislaus ville ha 6,000
man kavalleri öfver åt Litaven, »hvar jag
har ett konsiderabelt parti», sade han.
»Omöjligt gå till Litaven», sade Horn. —- »Kavalleri
är nödigare än infanteri». — »Nej, kavalleri
bör ej öfverföras.» — — »Kan ej
generalamiralen få order, om han gör svårigheter?»
— — — »Nej, han bör lämnas åt sig själf,
han så väl som Stenbock. . ..»
»Alla hade största skäl att vörda h. maj:ts
förstånd och insikt», skrifver Tessin — men
han var icke rådsherre den tiden, och i hans
journal fick kung Karl således icke läsa
diskussionen i svenska rådkammaren den 2
okt. 1711 mellan polske kungen och de gamla
svenska rådsherrarne. Men att Stanislaus
yttrat sig till Tessin efter sammankomsten
»om den härvarande oenigheten jämte den
äfventyrliga följden af dröjsmålet med
transporten», det fick han läsa. I Tessins karriol
anträdde Stanislaus den 5 okt. återresan till
Kristianstad.
När drottning Katarina hämtat sig efter
sjöresan hade hon med sina små döttrar och
den lilla hofstaten gifvit sig af till
Kristianstad, där den kungliga regeringen utsett
residens åt det polska hofvet. Där återsåg
Stanislaus de sina. Tusen dukater hade han
fått med sig, mer skulle snart följa, sades
det. När statskontoret förfrågade sig hos
regeringen, hvar dessa pengar skulle tagas
■— visste senaten icke hvad svar den skulle
ge. Länge dröjde det icke heller, innan
Stanislaus nödgats pantsätta sitt silfver för
att få medel att föda sitt folk.
Kristianstad var en särdeles oansenlig stad
den tiden men hade några kronan tillhöriga
stenhus, ett reduceradt från Ebbe Ulfelts
arfvingar, ett annat redan 1678 kalladt
kungshuset. Senare tiders tradition förlägger det
polska residenset till »gamla posthuset» å
Västra Storgatan.1 Stanislaus var ytterligt
trångbodd, och Magnus Stenbock föreslog
därför efter några månader, att Leckö slott
måtte upplåtas åt honom. Rädet beslöt genast
att ditsända folk för att ställa i ordning
på Leckö, men tiden hade gått, Stanislaus
hoppades snart komma åter till kontinenten
med den ständigt fördröjda men alltid
förestående »transporten» och ville hellre bo
kvar än för så kort tid flytta långt upp i
landet.
Danskarne hade stått utanför Kristianstad
1710 och som säkerhet för en dryg brand-
1 Larifari, Hist. skizzer och silhouetter fiån
Kristianstad. 1882, s. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
