Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247 —
maj for Poniatowski från Karl i Demotika
till Stanislaus i Bender med erbjudande åt
Stanislaus att taga uppehåll i kung Karls
enskilda arfland, Zweibrucken, tills han finge
sitt rike igen. Nu skulle de båda bryta upp
ifrån Turkiet. Men — ingen fred med August,
inga kongresser om Sveriges tyska
provinser ..... Efter det den sista svenska hären
i Tyskland kapitulerat i Tönningen, var det
heller ingen vän till separatfred med August.
Stanislaus hade således hvarken fatt se
kung Karl eller fått nedlägga sin krona,
när han i juni 1714 lämnade Bender,
åtföljd af ett tiotal svenska officerare och
några trogna polackar, för att öfver
österrikiska och tyska länder bege sig till sitt
nya »hertigdöme». Nu reste han som svenske
öfverstelöjtnanten grefve Cronstein och mötte
inga svåra äfventyr på vägen. Det lilla
Zweibrucken blef hans hemvist, så länge kung
Karl lefde och ett år därutöfver. I oktober
1714 fick han där återse sin familj.
Drottning Katarina, som fått hålla ut så länge i
Kristianstad, gjorde afskedsvisit hos kung
Karls farmor, syster och systerson, i
Stockholm och på Karlberg, innan hon i sept.
1714 från Karlshamn öfverfördes till
Stralsund, hvarifrån resan icke utan faror
fortsattes till Zweibrucken. Under de fem år,
hon tillbragte där, förlorade hon genom
sjukdom sin äldsta dotter och var nära att
genom ett, som det troddes, från sachsiskt
håll anstiftadt förräderi äfven förlora sin
gemål. Men planen röjdes — och kung
Stanislaus fick tillfälle att visa sin mildhet mot
de brottsliga.
Mot Danmark — det holsteinska
furste-hofvets fiende — vände nu kung Karl sina
vapen, när han ej längre kunde vända dem
emot Stanislaus’ rival. Med tsar Peter kunde
han förmås att underhandla. Den holsteinska
politiken hade redan i Bender spunnit sitt
nät kring Karl, och efter hans återkomst till
sina stater blef den holsteinske
premierministern äfven Karls. Både Karl och den
ledande ministern föllo, men Görtz’
holsteinska politik fortsattes och förde det
holsteinska furstehuset på tsarens tron.
Det var därför icke utan, att Stanislaus
hoppades att vid tsarens fred med Sverige
få sina egna intressen tillgodosedda. Han
hade i jan. 1720 lämnat Zweibrucken, där
en kusin till kung Karl efterträdde den
nordiske hjälten, och han hade då af franska
regeringen erhållit bostad i det lilla
Weissen-burg i Elsass, ej långt från Zweibrucken.
Därifrån sände han under de närmaste åren
sina bref, böneskrifter och sändebud till
Sveriges kung, riksdag och stormän. »Hvad gör
man i Sverige med ett riddarhus», hade han
sagt till Tessin 1711, när man visat honom
den präktiga byggnaden, »det passar bättre
i Polen.» Tio år senare fick han se, hur
väl det passade i Sverige. Dit var maktens
tyngdpunkt förlagd —• från Bender, Demotika,
Lund, Strömstad m. fl. otaliga orter, där
krigarkonungen slagit upp sitt högkvarter.
Karl hade hållit strängt på att Stanislaus
fick ut sin pension, men efter hans död såg
det illa ut för den fattige pensionären, som
icke lyckats få tsar Peters hjälp att återfå
sina gods i Polen och med behållen
kungatitel få återgå som Augusts undersåte. Nej,
freden i Nystad slöts utan att medföra
Sta-nislai »pacifikation», och han nödgades
ödmjukligen anhålla om utfäende af de 30,000
plåtar (= 60,000 daler silfvermynt) årligen,
utan hvilka han ej kunde draga sig fram,
trots den fria bostaden i Weissenburg. Men
penningarna sutto hårdt inne i stackars
Sverige den tiden, och med arbetskrafterna var
det lika illa beställdt. En resande, som
1719 for mellan Ystad och Stockholm, i
sällskap med en kusin till drottningens gemål,
prins Fredrik, berättar, att han på hela vägen
icke såg någon mansperson i åldern 20—40
år, med undantag af soldater, samt att
arbetet i marken utfördes af kvinnor, med
någon hjälp af invalider och gubbar. Och när
han på gästgifvargårdarna ville betala med
landets »gällande» mynt, görtzadalrarna, föllo
de stackars skjutsflickorna på knä, gräto och
tiggde om betalning i rätt mynt.
Statsverket hade hållit på att stanna. Det
gick ej fort att få allt i gång efter det
oerhördt långvariga och tryckande
»belägringstillståndet». leke ens Arvid Bernhard Horns
säkra understöd var den nödtvungne statst
pensionären nog. Stanislaus fick till först
offra ej ringa del af pensionen för att få ut
den. Men så gick det ordentligt några år.
Krigsrådet Palmfelt (sedan riksråd) var hans
trogna ombud, och genom huset Grill i
Stockholm inlöstes ändtligen alla assignationer —
den minsta på 50 plåtar. Men hvilka
bekymmer, hvilka trakasserier för att hålla
balansen mellan fordringsägarne. »L’extrëme
embarras oü je me trouve» är ett uttryck,
som i brefven ofta återkommer.
Emellertid hade Stanislaus vunnit en god
vän i hertigen af Bourbon, som efter
för-myndaren-regentens död blifvit den unge
konungens af Frankrike ledare. Han
återsände till Spanien den lilla prinsessa, som
förmyndaren trolofvat med den unge kungen,
och förlofvade honom i stället med konung
Stanislaus’ vackra och fromma dotter Maria;
antagligen var icke den svenske kanslipresi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
