Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 249 —
lystnad (qui s’était charge d’avoir des vues
et de ]’ambition pour moi). Hur ofta hade
jag ej att kämpa mot den stolta
finkänsligheten hos en hop stormän, hvilka tycka sig
oberoende af den chef de själfva gifvit sig
och af den nation, de tillhöra. Gafs det en
dag, då jag icke måste hålla hand öfver den
bullersamma olydnaden hos en adel, som,
utan att känna till annat än sin värja, sitt
mod, sin frihet, vill hålla statens roder och
ofta behagar låta det svaja för att synas
oumbärligare vid styret? Jag hade likväl
lyckan att besegra dessa svårigheter. Fritt
och alltid öppet tillträde, en vänlighet, lika
skild från hårdhet som från svaghet, gåfvo
mig öfver alla sinnen ett välde, som var så
mycket mera fullständigt, som man lydde
det ovetande. Jag märkte snart, att mina
råd blefvo befallningar och att man utförde
dem lika troget, som om de alstrats af den
frihet, hvilken de inskränkte. Jag erfor då,
hvad du, min kära dotter, äfven torde veta,
att, hos hvilket folk som helst, ingenting
bättre stöder regeringsmakten än omsorgen
att icke låta den kännas.»
Att Stanislaus kunde sitta inne med några
sådana erfarenheter, kan ej väcka förvåning
men väl, att dessa syntes honom
allmängiltiga. leke ens den kloke, humane,
förföljde, i fattigdom framlefvande konung
Stanislaus kunde se rätt i sin egen sak.
Därför räckte han också ännu en gång ut
handen efter Polens krona. Nu borde det
lyckas, tyckes det. August hade lagt sina
gamla ögon till hopa, polackarne borde ha
fått nog af utländska monarker, Stanislaus
hade af gammalt ett litet parti bland adeln;
hans svärson var konung af Frankrike, hans
gamle patron, Arvid Horn, var den
mäktigaste mannen i det adelsregerade Sverige.
4-
Franske kungens svärfar hade från
Weissen-burg flyttat till Chambord, hans dotter
drottningen uppvaktades af kung Augusts
ambassadör, och underhandlingarna om
återställandet af hans polska gods återupptogos,
nu med den franska diplomatiens understöd.
Stanislaus’ parti i Polen lyfte hufvudet. Och
så snart »interregnum» blifvit proklameradt
i Warschau, den ii febr. 1733, tio dagar
efter Augusts död, notificerade franske
ministern i Warschau Stanislai kandidatur till
den lediga tronen. Kung Ludvig och
drottning Maria gratulerade, »Frankrikes heder»
fordrade att på allt sätt stöda Stanislaus’ val
— och Sveriges understöd begärdes genom
Frankrikes minister i Stockholm.
Sverige hade först 1729 slutit fred med
kurfurstendömet Sachsen, och freden med
Polen, som endast afvaktade polska
riksdagens ratifikation, hade ännu icke nått denna,
när kung August dog. Nu skulle väl icke
Sverige draga sig tillbaka från att inlösa
förpliktelserna från 1704 — nu kunde Sverige
ej tillåta, att en rysk lydkonung insattes i
Polen! Sinnesstämningen i Sverige blef
krigisk: man hade visst icke glömt
»stormaktstiden», det svaga Sverige hade alltjämt blifvit
frestadt af de europeiska makterna att
tillträda de allianser, som splittrade Europa i
mot hvarandra stående läger.
Frankrike gjorde endast obestämda anbud,
svenska regeringen drog sig undan och höll
stånd mot den stridslystna opinionen.
Stanislaus hade förklädd till köpman rest igenom
Tyskland, mottagits med jubel i Warschau
och nästan enhälligt blifvit väld till kung,
12 sept. 1733; — men den 5 okt.
proklamerades i skydd af en liten rysk armé,
Augusts son, kurfursten af Sachsen, som
kung i Polen. Ryssarne ryckte fram mot
Warschau, hvarken fransmän eller svenskar
hade arméer där — och den polska adeln
skingrades som agnar för vinden. Med sina
få trogna drog sig Stanislaus norr ut och
inneslöt sig i Danzig, dit nu svenska
frivilliga hoptals strömmade för att ställa sig
under Stanislaus’ fana. En onämnd skald
kvad »Fägnerim till de svenska herrar, sont
trädde i konung Stanislai tjänst och reste
öfver till Danzig» (10 dec. 1733):
Så grönskar Karols plit i edra svenska näfvar,
så jäfvas hvad kung Karl ännu i grafven jäfvar,
så byggs på nytt kung Karl den tolftes ärestod
och himmelns egen hand skall eder ledsven bli . . .
då gror er välgång vid kung Stanislai sida,
då skall man er en krans af franska liljor vrida . . .
Men icke heller den kransen blef färdig.
Den franska flottan, hvars ankomst i Sundet
hälsats med jubel, återvände till Brest,
Frankrike vände sina vapen och sina allianser
mot tyske kejsaren, som också tagit parti
för August III och nu ville göra hertigen
af Lothringen till sin måg och efterträdare.
Stanislaus’ namn nyttjades väl i
proklamationer, men hans krona blef en bisak. Att
taga Lothringen, från kejsarens . måg blef
hufvudsaken för den franska politiken i det
»polska successionskriget».
Och polackarne sveko alla förväntningar.
I Danzig uppehölls Stanislai krona genom
svenska vapen och franskt guld betydligt
mer än genom hans polska anhängare. En
gammal »condottiere» och karolin, general
Stenflycht (hette före adlandet Segersten),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
