Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Sicilien. Resebref från södern, med »åsna» som ledmotiv af Rust Roest. Med 5 bilder efter fotografier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så långt ögat når, utbreder sig hafvet,
intensivt blått utan den minsta skiftning
i grönt, himmeln också blå men en annan
nyans, ej ett enda moln, en strålande,
brännande sol. Till vänster ett högt,
långsträckt berg med toppen höljd af
snö, lätta moln hvila på dess topp —
det ser ut som rök, och det är det
också — det mäktiga, hela nejden
behärskande fjället är Etna.
På sluttningen af grönklädda kullar,
som hitom vulkanen sträcker sig nedåt
hafvet, ligger den hvita staden. Här
och där ser man konturerna af någon
gammal normandisk byggnad med sina
egendomliga, skarpa tinnar, samt några
smärta kyrktorn, annars idel låga hus,
strödda mellan grönskan. Mellan vägen
och hafvet ett långsluttande landskap
alldeles öfversålladt af blommande
mandelträd, hvilka med sina luftiga, hvita
klasar strödda som snöflingar på de mörka
kvistarna ge nejden sin egendomliga,
jungfruliga, brudlika prägel. Höga,
knö-liga, vridna fichid’indier, en
kaktuslik-nande växt, hvilkas platta, gröna blad
med de borstiga taggarna stå skarpt
emot det blå hafvet, bilda häckar långs
vägen — en ogenomtränglig och
oöfver-stiglig skyddsmur.
Föraren, som anser, att tystnaden räckt
länge nog och att signoran kan vara
ut-hvilad vid det här laget, och som vet,
hur man underhåller »inglesi» och
»fore-stieri», säger, pekande på en bred
flodbädd, öfver hvars grus och stenar en
rännil sipprar fram:
»Se, om sommaren finns det inte en
droppe i den här!»
Om sommaren — sommaren! Hvad
är då detta!?
En vinterdag, den sjette februari.
Det är ofattligt! Den kraftigaste,
yppigaste vegetation, smärta pepparträd
med fina, smala blad och röda frukter,
enstaka palmer, lunder af citron- och
orangeträd, och öfverallt, hvart ögat
skådar, de blommande mandelträden och
de knotiga kaktusväxterna, som likt en
skara dvärgskepnader klättra uppför
bergen. I dalgången hvita och gula
vårblommor, violetta anemoner, röda
lilje-liknande rörväxter.
Och doften, som mänger sig med den
friska hafsbrisen, doften från marken,
från gräs och blommor, mandeldoft,
orangedoft! Man känner, att man nu
verkligen är i södern, att man nästan har
hela det öfriga Europa norr om sig, att
man ströfvar omkring i den skönaste
Medelhafsöns mest paradisiska nejd.
Kaktusväxter vid vägen.
Guiden har hela tiden stått bakom
åsnan. Utan att ge signoran den allra
minsta varning, gifver han djuret en
delikat påstötning med käppen, och af bär
det. Åsnor äro då för obegripliga! Åsnan
i fråga, i stället för att hälla sig midt på
den smala vägen, vinglar öfver och klifver
på, ät höger, där det inte någon väg
finns, eller skubbar sig mot muren till
vänster, där den bringar sin ryttarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
