Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 277 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farväl. Af Gustaf Fröding. Efter Lord Byron

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Farväl.		[1]
Efter Lord Byron.
De voro trogna vänner förr, men världen lyss vid lögnens dörr; och tro är falsk; och lif är tungt; och ungdomsblod är hett och ungt; och strid med den man håller kär som galenskap och feber är. Men ingen fanns, som kunde mäkla försoningen och skänka trösten; de stodo där med ärr i brösten likt brustna block af berg, som remnat, och brottsjön skilde dem till slut, men spåren forna dagar lämnat ej frost, ej våg, ej stormens tjut fullkomligt kunde plåna ut.
Ur "Christabel" af Coleridge.	</img>	Länge skola de pulsera, blöda länge bägge två, de som aldrig, aldrig mera vänligt mot hvarandra slå. Tyngre sorg är så att sakna än en sorg vid grafvens brädd — bägge lefva, bägge vakna för alltid enslig bädd! Dig skall dock den tröst hugsvala, som från mig så kallt man skar — när den lilla börjar tala, vill du lära henne: »Far»? När hon lutar sig intill dig, när du hennes läppar kysst, tänk på den, som ännu vill dig allting godt och sörjer tyst! När du ser naturen hvälfva hennes anletsdrag likt mitt, tör en snyftning kanske skälfva ändå någon gång i ditt. Felen såg du, såg så månget, kvalets djup du ej förstår — allt mitt hopp med dig är gånget, är hos dig hvarhelst du går. All min kraft är bräckt och bruten; stolthet, som ej världen bröt — böjd för dig, af dig förskjuten — sist min egen själ försköt. Men hvart ord är ju förgäfves, helst från mig — det är ju slut! Tanken binds dock ej — den häfves, vidgas, växer och vill ut. Så farväl! I landsflykt drifven ifrån allt jag hoppats på, härjad, sköflad, öfvergifven, kan jag dö mer helt än så?
Så farväl! och om för lifvet, fare du i lifvet väl! Var i hat ditt slag ock gifvet, hat är biltogt i min själ. Låg det öppnadt, detta bröst som du så ofta slumrat vid, där du fann den ro och tröst som du försmått till evig tid. Låg mitt hela väsen blottadt, blottad hvarje tankevrå, kanske fann du stynget måttadt likväl alltför hätskt ändå. Må de slösa bifall på dig, höja lofvets smickersång, smickret själft skall förebrå dig för en annans undergång. Har jag felsteg ock bakom mig, fanns då ingen annan arm, än den arm, som lindats om mig, att ge hugget åt min barm? Och du själf! Tro ej en nyck blott gör en ungvarm kärlek slö, tro ej hjärtan med ett ryck blott kunna slitas ut och dö!
Gustaf Fröding.

>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>