Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala och den finska konsten. Till Axel Galléns triptyk ur Aino-myten. Af Per Spicax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aino, unga, vackra jungfrun,
unge Foukahainens syster,
gick att bryta löf i skogen,
löf till kvastar uti lunden.
Då kom gamle Väinämöinen,
såg i lunden unga jungfrun,
pärlbeprydda mön på gräset,
yttrade ett ord och sade:
*Ej för andra, unga jungfru,
än för mig, du unga jungfru,
må du dig med pärlor pryda,
gyllne kors på bröstet bära,
lockarna i flätor linda,
sidenband i håret binda!»
Jungfrun svarade och sade:
»Ej för dig och ej för andra
vill jag kors på bröstet bära,
sidenband i håret binda;
granna kläder ej jag önskar,
ej ditt hvetebröd mig lockar:
hällre bär jag snäfva kläder,
äter brödets torra kanter
hemma hos min gode fader,
vid min hulda moders sida.»
Korset rycker hon från bröstet,
gyllne ringarna från fingret,
kastar pärlorna från halsen,
röda banden från sitt hufvud,
skyndar sörjande till hemmet,
stannar gråtande på gården. . .
I kronologisk ordning följer nu den
tredje taflan längst till höger, där Aino
rymt från hemmet och sin gamle friare:
Andra morgonen helt tidigt
bort mot uddens spets hon blickar,
ser vid udden trenne jungfrur
bada sig i hafvets böljor,
Aino blir den fjärde jungfrun.. .
Och hon talar själf om sitt öde
sålunda:
Ut begaf jag mig att bada
att i hafvets våg mig svalka,
där förgicks jag, unga dufva,
omkom vådligt, arma fågel;
aldrig må min unga syster
skölja mer sitt ljufva anlet
invid hemmets vik pä bryggan!
Ty det vida hafvets vatten
är ju blod ur mina ådror. . .!
Midtelpartiet med det lugna
morgonlandskapet föreställer ögonblicket, då den
gamle Väinämöinen fått en sällsam fisk
på sin krok och skall rista upp den, men
Granna fisken spritter plötsligt
från den röda båtens botten,
ut ur Väinämöinens farkost.
Upp den höjde nu sitt hufvud,
lyfte högra skulderbladet
ofvanom den sjunde vågen,
därifrån den börjar tala:
»leke var jag någon hafslax,
ej en abborre ur djupet;
människa jag var, en jungfru,
unge Foukahainens syster,
den du ständigt efterfikat,
alla dina dar dig önskat.
O, du arme, gamle dåre,
insikt.slöse Väinämöinen!
Du förstod ej att behälla
Vellamos våguppstigna jungfru,
icke Ahtos enda dotter!»
Det är denna enkla och tragiska
kärlekssaga, berättad pä Kalevalas naiva
men måleriska och rika språk, som utgör
taflornas ämne. Figurerna tala för sig
själfva, men landskapet i midtelpartiet
gör det väl icke i reproduktion. Ty i
det har konstnären samlat allt sitt
känsligaste natursvärmeri, återgifvande
kärleksfullt det äkta karelska insjölandskapet,
hvaröfver solen håller på att gå upp.
£
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
