Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Form och färg. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 30
Om man tänker sig en konturteckning
af en figur, blott skizzerad med ett par
streck af en säker mästares hand, så
skall den kunna säga icke blott, hvilken
person det föreställer, utan angifva en
bestämd rörelse, som till och med skall
kunna uttrycka en andlig sensation —
förskräckelse, jubel, sorg o. s. v. — När
man däremot tänker sig en blandning
af färger, äfven om den är aldrig så
tilltalande soiri färgverkan, så uttrycker detta
i och för sig själft intet; det kan på sin
höjd göra samma intryck som ett
tygstycke, en väf i olika nyanser.
Man vill kanske invända, att alla
kolorister också till en viss grad studera
formen. Kanske — men denna vissa
grad är då ofta mycket inskränkt. Ju
mer en målare vill verka genom färgerna,
dess mer bör han egentligen känna
formen för att alltid sätta färgen på dess
rätta plats, likasom också de målare,
som särskildt älska att uttrycka den
momentana, hastiga rörelsen, måste vara
alldeles orubbligt säkra i sin kännedom
om formen, för att man skall kunna
förstå en sådan hastig rörelse, som är
bland det svåraste af allt att måla.
Som exempel kan man taga
japaneserna. 1 sitt dekorationsmåleri äro de
som bekant virtuoser, och man säger,
att t. ex. en man hela sitt lif målar blott
storkar, en annan änder, en tredje
vattenblommor o. s. v. — Detta slags
virtuosmåleri måste ju till sist försiggå tämligen
maskinmässigt, men säkert är, att en
man, som oupphörligt studerar en stork,
också till sist måste kunna framställa
detta djur i hvilka penibla och
förvirrade ställningar som helst — och
behöfver blott ett par streck därtill.
Jag har en gång sett en japanesisk
teckning af en häst, sedd bakifrån i vild
galopp in mot fonden. Det bela var
gjordt med ett par linier men så säkra
och väsentliga, att man hade hela djuret
och dess momentana rörelse för sig med
detsamma. Något sådant kan ingen
teckna, som blott tecknar hvad han ser,
utan endast den, som tillika grundligt
studerat saken och vet hvad han ser.
Är det icke också ett underligt
faktum, att de stora konstnärer, som känt
formen väl, stå sig i alla tider, hvaremot
de, som blott älskat färgen, ej fortfara
att hafva samma betydelse ? — Få
målare — inclusive alla moderna — hafva
haft en sådan poesi i färgen som
Correggio, men det ytliga i hans uppfattning
och hans brist pä studium af formen har
dock gjort, att han är af mindre
betydelse för oss nu lefvande än t. ex. en
så ärlig tecknare som Holbein eller
en så själfull målare som Bellini. —■
Få äro de himmelns gunstlingar, hvilka
— som t. ex. Tizian — förenat
herradöme öfver formen med en stor
kompositionstalang och färgens glödande
hemlighet.
Lifvet lär oss, att ett gammalt
ansikte kan vara vackert, om icke formen
är alldeles förstörd — själfullt vackert
kan det ändå vara —, hvaremot ett ungt
ansikte utan form eller själfullt uttryck
men med vacker hy och hårfärg blott
äger en viss yttre charme, som efter några
är icke mera har någon betydelse. Alltså
är bestämdt formen och själs- eller
ka-raktersuttrycket det väsentliga, det som
betecknar personligheten, färgen en mer
eller mindre skön dräkt, hvari den kläder
sig. Ett landskap, tecknadt af en
poetisk målare, som är säker tecknare, kan
genom blotta linierna gifva så väl
skap-lynnet som stämningen. Eller kan icke
linien af en barr- eller löfskog, en
bergskedjas konturer, hafvets eller slättens
vidsträckta horisont strax angifva
karakteren af den trakt, hvari man skall tänka
sig försatt? Hvilken belysning dagen och
årstiden än sedan kastar däröfver, blir
färgens sak en utomordentligt viktig sak men
i alla fall den, som kommer i andra hand.
Linierna, d. v. s. teckningen, äro också
afgörande vid kompositionens dekorativa
verkan. Det, som Ehrensvärd så
naivt kallar »mönstret i en tafla», som först
griper en, är just den sanna uppfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
