Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moltkes lefnadssaga. Af A. Hammarskiöld. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bästa af det gamla Hellas’ män.
Georg Brandes anser, att det finnes stor
likhet mellan Moltke och Xenofon, men
likheten med Epaminondas synes mig vara
ännu mera slående, om man tänker på
den enkelhet, renhet, ädelhet och
harmoni, som i så hög grad äro utmärkande
för dessa båda stora fältherrar. Men
utom den helleniska kulturen och den
moderna är det en annan andlig makt,
som tryckt sin prägel på Moltkes hela
personlighet, och det är kristendomen.
Georg Brandes, hvilken liksom så många
andra af »den möderne Aands» män
förhåller sig skeptiskt eller hånande mot
hvarje religiös personlighet, vågar dock
icke förneka ärligheten af Moltkes
religiositet. Hufvudorsaken till Moltkes
helgjutenhet såsom snille och karakter ligger
just i den omständigheten, att han ej
endast i nutidens ideal och »den möderne
Aands» dogmer såg det enda
saliggörande. Detta gjorde, att han i sin rika
personlighet kunde upptaga det bästa, som
det förflutna och det närvarande kunde
skänka honom.
VII.
Cavour och Bismarck ha ofta för att
vinna sina mål användt de mest vulgära,
för att icke säga rent af förkastliga medel.
I synnerhet gäller detta om Bismarck.
Ty värr torde det dock i våra dagar vara
omöjligt för en statsman att icke begagna
sig af dylika medel. Bägge dessa
statsmän ha ock på ett mästerligt och icke sällan
pä ett verkligt machiavellistiskt sätt vetat
att begagna sig både af vänners och
fienders svaga sidor, låga lidelser och
fördomar. Detsamma förstod också
Napoleon I att göra så väl i politiken som
pä slagfälten. Men liksom Moltke i sitt
enskilda lif, mänskligt taladt, är fri från
sådana knep och konstgrepp, så är han
det också som fältherre; det har därför
ock sagts, att man icke kan tänka sig
honom såsom förra tiders fältherrar
segrande genom krigslist, icke heller att
han någonsin under de farligaste eller
mest afgörande ögonblicken af en batalj
förlorat ur sikte det hela för
enskildheterna, lika litet som han mistat något af
sitt underbara lugn. Hos honom har allt
varit den skarpaste beräkning parad med
ett divinatoriskt förutseende, hvilka
egenskaper äro att finna endast hos de största
andar. Vid 1866 års fälttåg skulle han
på kort tid förflytta 285,000 man genom
att samtidigt använda de järnvägslinier,
som hade sina slutpunkter vid Zeitz,
Halle, Hertzberg, Görlitz och Freyburg.
Trupperna voro således splittrade efter
en linie af 50 tyska mil. Knappt fjorton
dagar behöfdes för att bringa dessa
ofantliga truppmassor, som voro fördelade i
tre arméer, från ofvannämnda slutpunkter
till öfre Elbe. Den 16 juni hade
preus-sarne inryckt i Sachsen, den 22 fingo de
order att inbryta i Böhmen, den 28 juni
skulle enligt Moltkes plan de tre
arméernas strategiska uppmarsch vara
fullbordad omkring Gitschin d. v. s. i närheten
af öfre Elbe. På morgonen den 3 juli,
samma dag som slaget vid Sadova
levererades, »stodo de preussiska härarna
på en front af 4 tyska mil; de fingo icke
låta anfalla sig på en sådan utsträckt
linie». Den koncentriska framryckningen
förenade alla härarna på själfva slagfältet,
och förvandlade sålunda den strategiska
olägenheten af utsträckningen till den
taktiska fördelen att fullständigt omfatta
fienden. Genom samma koncentriska
angrepp med öfverlägsna massor var det,
som det lyckades Moltke att innesluta
Mac-Mahon vid Sedan och Bazaine vid
Metz. I slaget vid Sadova uppehöll sig
Moltke visserligen i konungens närhet
men red dock ofta för sig själf, under
största lugn rökande sin cigarr. Bismarck
hade svårt att lägga band på sin
otålighet att få veta, hvad Moltke tänkte
om utgången af slaget, men så litet
Bismarck än annars generade sig för någon,
vågade han likväl icke direkt fråga Moltke
om hans tanke. Men när han såg, att
Moltke ej längre hade någon cigarr,
räckte han fram mot honom sitt cigarr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
