Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdrag ur »B. B:s» dagbok. Af Fritz Thaulow. Autoriserad öfversättning från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämning brukas visst bara af
marinofficerare och annat fint sjöfolk.
»Nej, jag tror hon hoppar kråka», menade
en fjärde, och då man snart till min tröst
och uppmuntran hade föreslagit ännu
åtskilliga märkvärdiga och behagliga
sätt att gå till botten på, stod jag ej
ut längre. Jag minns, att jag förgäfves
sökte uppfatta meningen i en notis i en
smutsig och ölfläckad »Nationaltidende»
och gick så ombord, besannande det
gamla ordspråket: »Det är ingen konst
att vara modig, om man bara inte är
rädd.» Det var nästan i september och
intet månsken.
Så styrde vi då ut ur Leithviken: snart
förlorade vi fyren på Isle of Mai ur sikte
och satte kurs på det gamla Norge, på
Lindesnæs. Den enda väderspåman, som
jag tror på, barometern, lofvade godt
väder. Nu blef den också rådfrågad
hvarje timme på dygnet — precis som
barometern i salongen på »Kung Magnus»
i världen, — men den visade då alltid
på »vackert väder» förstås, äfven då
fartyget höll på att stryka med; men ingen
visste, att kaptenen skrufvat fast
barometern, så att den stod orubblig på denna
punkt — till passagerarnes glädje och
lugnande. Själf hade han visserligen en
privat barometer, som ej alltid gaf så
goda löften. —
Rätt som det var började vår
barometer att falla. —
Vi voro ej synnerligt muntra — jag
försökte komma med några skämtsamma
anmärkningar om att »B. B» hade stått
sig i mången het dust och ej var ovan
vid oblid behandling; men då
navigatören hårdnackadt höll i sig med att
kalla båten för »hon», förstod han
tydligen icke anspelningen, och jag afstod
från vidare försök. Ju starkare vinden
tjöt, desto tystare blefvo vi. Jag mindes
med pinsam noggrannhet samtalet på
boardinghuset i Leith, och alla de olika
variationerna af vår undergång föreföllo
mig lika sannolika. Men så steg
barometern, vinden mojnade, och vi närmade
oss Norge. Med längtan spejade vi efter
fyren, och när så Lindesnäs’ minutblink
lyste oss till mötes, kan jag ej beskrifva
den känsla af trygghet och glädje, som
kom öfver oss. Under det vi nästa
förmiddag kryssade mellan skären, hade jag
lust att klänga och bita mig fast i hvarje
sten, för att den icke skulle släppa oss
ut till hafs igen.
Vi kastade ankar i Mandal — här
hade vi åtminstone den tillfredsställelsen,
att tull- och karantänväsendet tog notis
om oss så till vida, att man förbjöd oss
att gå i land. Man undersökte oss men
fann hvarken kontraband eller kolera.
Regnväder.
Lavering af Alf Wallander.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
