Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Percy Bysshe Shelley. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 359 —
begrafning. På hans grafvård sattes de enkla
orden: Cor cordium, »hjärtat för alla hjärtan»,
ord, som icke äro öfverdrifna.
*
I hans naturpoesi kommer det
hemlighetsfullaste i hans väsen fram. Han vet naturens
innersta suckar, han känner västanvindens
djärfva önskningar, han har reda på
blommornas hjärtelag och klagar, att han ej fär
vara den harpa, hvarpå vinden spelar. Lärkan,
hur hon »stiger sjungande och sjunger stigande»,
är en symbol af hans egen andes glada jubel,
när sol och vår sjunga i skaldens hjärta.
Hvem vet, om icke alla dessa vindar och
moln och stjärnor egentligen lefva! Tala de
icke, lida de icke, älska de icke? Diktaren
hör och förstår dem. Deras trängtan är
oändlig just som hans, likasom han känna
de den eviga ensamheten. Och dessa
naturväsen älska ej heller så där brinnande med
de fysiska behofvens grofva nöd som
människorna. Sådan är hans slägtskap med
molnet, med västanvinden, med lärkan och
med stjärnan. Hela hans naturmålning är
en suck efter naturens lif, en önskan att bli
fri frän stängande hinder, en
oändlighetslängtan, som stundom öfvergår till en
förhoppning om förintelsen som en lycka. Det
formlösa har ett bedårande behag för honom,
natten utan ljus är för honom befriaren från
dagens skenlif med dess skarpa motsatser,
•och han vill med full mening byta lifvets
nyktra allvar mot drömmens härliga frihet.
Men tro ej, att vi här ha att göra med den
tyska romantikens känslosvammel! Påverkad
kan han väl vara af den tyska
»natts-kulten, men här får det gestaltlösa gestalt,
han är nog mycket engelsman för att ge sin
mystik något, som gör den till gemensam
egendom för de flesta, molnet, västanvinden,
lärkan få en personlighet, en natur. I den
mystiska trädgården, som beskrifves i The
sensitive plant, där blommorna växa, hägnade
af flickans milda vård, är hvarje blomma ett
lefvande väsen, alla de späda blomkropparna
få en själ genom diktaren, de fröjdas, som
blommor fröjdas, när flickan kommer, och
sörja, som blommor sörja, när hon går.
Och när hon går bort för att ej mer
återkomma, då passar ogräset på och lägger
trädgården öde, det blir ett blomsterkrig,
och där nyss var lif och skönhet, där lägger
sig den tunga tryckande fulheten som ett
bårtäcke öfver naturen. Denna dikt står utan
motstycke i litteraturen, ty hvarken Goethe,
Viktor Hugo eller Leconte de Lisle har
denna jungfruliga skärhet, och det, .som
kommer närmast, torde vara George Sands
prosanaturbeskrifningar.
Slutet är karakteristiskt för Shelley. Tro
ej på förgängelsen, säger han där rent ut,
den är synvilla. Om också på detta ställe
detta slut ej rätt passar i stycket, innehåller
det, hvad som gör Shelley till naturens blinde
beundrare. Han älskar den för dess eviga
föryngringsprocess, för hvilken själfva döden
blott är ett medel för nytt lif, naturen är
hans drömmars rätta hemland, därför att
den visar honom lifvets seger, kraftens eviga
återuppståndelse ur förgängelsen, och den
mystiska känslan häraf gör naturens poesi så
underbar, så full af helig mystik ej blott för
honom men för hvar och en, hvars hela
romantik ej drunknat i världslifvets svallvågor.
Till en liknande ljus uppfattning af
sam-hällslifvets mysterium har han höjt sig i den
frigjorde Prometeus. Den gamla grekiska
sagan om Prometeus visar oss en kamp
mellan en mänsklighetens välgörare och en
tyrannisk gud. Det är denna djärfva idé
Shelley tagit upp. Men Shelley har omformat
sagan. Hans Zeus är egentligen materien
eller tidsguden, det råa våldets gudomlighet,
som med fysiskt tvång vill tvinga
människo-anden, som är Prometeus. Prometeus är
fängslad af denne tyrann, som svikit sitt löfte
att befria människan från de fysiska behofven.
Ensam och öfvergifven af alla, lider
Prometeus. Men har Prometeus ensam kämpat
sin kamp, d. v. s. har människotanken sett
sig lida nederlag på nederlag gent emot det
brutala våldet, som bereder sina blodsfester,
så kommer dock den tid, då jorden skall
varda fri.
Ur sitt rike i underjorden stiger den dunkle
Demogorgon upp. Han är ett mystiskt
naturväsen ur djupet, det formlösa kaos, den
som trotsar tidens tillfälliga gudar, den
mäktige, som omfattar både forntid, nutid
och framtid, och han störtar Zeus, och
Prometeus är fri.
Abstraktioner är det godt om i denna
dikt, men den är storartad sotn framtidssyn
och som en i stora mäktiga drag utförd
målning af striden mellan det falska stora,
det som vill ge sig det gudomligas namn,
heder och värdighet men som dock måste
sönderfalla i tidens fullbordan.
Men största intresset innebär dock
teckningen af Prometeus själf, som börjar med
att förbanna sin förtryckare men slutar med
att återkalla sin förbannelse och förlåta.
Det är just den innersta kärnan i den kristna
grundtanken, skalden här gett oss. Om vi
nämligen betrakta denna, befriad från de
tillsatser och den fördunkling, som århundradens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0395.html
