Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En rumänsk skaldinna. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 365 -
Gröna blad af valnötsträdet!
O, vänd om, du lätta vindpust!
Med din vårligt ljufva fläktning
gå att smeka min herdinna!
Om du kunde bringa henne
denna suck af trogen kärlek,
huru gärna då jag sjönge!
Kanske skulle hon det höra!
Likaså rumäniska vaggvisor, hvaraf ett
språkprof för egendomlighetens skull må
anföras:
Nani-nani copilas,
Dragul mamei fecioras!
Cä marna te-a legäna
Si mama te-a cäuta
Ca pe-o flöre drägälasä,
Ca pe-un mgerel in fasa!
[»Mitt lilla barn! din moders kära dotter!
Lin mor skall vagga dig; din mor skall vaka
öfver dig, som om du vore en fin blomma,
som om du vore en smyckad ängel»!]
Slutligen må nämnas det i rumänska folkpoesien
vanliga pärlbandsmotivet: en flicka sjunger
sin visa, under det hon räknar eller träder
upp pärlorna på ett band. Detta motiv gaf
den unga skaldinnan uppslag till poemet
Den fångna rumäniskan.
»Hvita pärlor, gliden, gliden,
liksom mina dagar glida!
Fågeln, fri i trädets grenar,
flyger och sin kärlek sjunger.»
Så i kvällen ljuder flickans röst,
där hon sitter fången. Utan tröst,
utan genklang dö de kända orden.
Under tårar sjunger hon sitt land,
sina skogar och sin barndoms strand,
allt som hon har älskat mest på jorden.
I föräldrahemmet glad och täck
"förr hvar dag hon gick till kylig bäck
för att hämta vatten i sin kruka.
Under sång, med korgen på sin arm,
sprang hon sig i djupa skogen varm
för att plocka bär, som flickor bruka.
Slantar prydde hennes hals och hand;
hennes gördel var ett rosenband,
och för vinden hennes lockar lekte.
Brokigt grann var hennes helgdagsdräkt,
rikt med silfver och med guld betäckt.
Ängens blommor hennes panna smekte.
Lust och glädje var att se uppå,
hur i dansen hon flög fram på tå
utan trötthet långt till sena kvällen.
Men om någon gosse näsvist stal
sig en kyss, då gaf hon svar på tal
för att snäsa af den djärfve sällen.
Men en dag, då hon vid bäckens rand
gick med knyppelstickan i sin hand
för att faderns kor och oxar valla,
vardt hon röfvad af sultanens män.
Hemlandsvisorna hon sjunger än;
men i öde rymd de klanglöst skalla:
»Hvita pärlor, gliden, gliden,
liksom mina dagar glida!
Fågeln, fri i trädets grenar,
flyger och sin kärlek sjunger.»
Huru ifrigt hon än hängaf sig åt
vetenskapen, var dock poesien henne ännu kärare.
Poesien var för henne allt, och hennes
stundom öfverspända fantasi gjorde henne därför
ofta blind för verkligheten. I Napoleon I,
Ferd. de Lesseps och Victor Hugo såg hon
»århundradets tre stora skalder»; särskildt den
sistnämndes död gick henne djupt till sinnes,
och hon kände det såsom ett »dolkstyng i
sitt hjärta». Äfven Ludvigs af Bäjern
sorgliga slut grep henne starkt, och i den
vansinnige kungen såg hon rent af »den siste
representanten för den antika poesien»:
»Ja, nu är han död, den stackars kungen. Och
dock hade han något godt inom sig, denne furste.
Han hade poesi i sin själ, och därför (.’) har vårt
århundrade förklarat honom tokig. Poesi! Likasom
Flauberts Venus, med ett finger på munnen, har
hon lagt ihop sina vingar och störtat sig i afgrunden
med sin siste representant, denne gengångare från
de gamla balladerna, hvilken vid månens sken gled
fram i natten på sina sjöars somnade böljor vid
dämpade toner af Wagners melodier; han som i
sporrsträck, dragen af fyra hästar, hastade genom
Bäjerns åldriga skogar, klädd såsoin
medeltidsriddare. Gå, sof i frid, stackars unge furste! Kanske
har du i den värld, där du nu är, funnit det ideal,
hvarefter ditt hjärta traktade under ditt lif? Ingen
sörjer dig, ingen fäller en tår på din graf; man gör
narr af dig, ty man förstår dig icke. Endast jag
gråter, ty blott jag anar ditt dolda, djupa lidande.
Du var såsom Don Quixote, såsom Alcestes,
olycklig genom människornas ondska. Du saknade den
gamla goda riddartiden, då man trodde på det
goda och på kärleken. Men ännu beklagansvärdare
är du än Don Quixote, ty du var mer intelligent
än han; du hade medvetande af din oförmåga att
omdana världen. Du har såsom Alcestes afstått
från denna världen; du har velat lefva i drömmen
och så förverkliga din inbillnings fantasier. Då
du icke fann ditt ideal bland människorna, sporde
du härom ensamheten, källorna, sjöarna; du sökte
det i musiken, detta drömmens språk. Men ack,
fåfäng möda! Din lycka var flyktig såsom molnen,
där din ande sväfvade; hon måste förrinna såsom
vågen, hvilken bar din bräckliga julle; måste slockna
såsom dina veka balladers toner. Att endast lefva
af poesi, o konung, det var en tom önskan, som
frestade Gud och kränkte människorna. Och ett
fattades dig: tron; det är därför jag beklagar dig,
olycklige furste; det är därför jag gråter vid tanken
på din själs isolering, på ditt arma hjärtas
ohyggliga tomhet. Andefattig har du såsom en fantastisk
uppenbarelse skridit förbi i detta realistiska
århundrade och lämnar efter dig blott minnet af en
flyktig dröm, af en svunnen vision. Men hvad
bryr det mig hvad andra skola säga och göra?
För mig skall du alltid vara en sympatisk och
tragisk gestalt. Jag skall akta din dårskap, ty din
dårskap bestod i att hafva älskat människorna för
mycket. Och om jag en dag får irra kring på
gångstigarna i den park, där du gått fram; om jag
någon gång får skåda den sjö, där din fantastiska
farkost gled fram; om jag kan drömma såsom du
under de ekar, hvilka sågo dig såsom en vålnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
