Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Två ord om Hedda Gabler. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 404 -
människa, vårt, ]åsarnes, åskådarnes
deltagande ej skall få bli oblandadt.
En liknande uppfattning återfinner jag i
ett vittert köpenhamnsbref till en Ibsens äldre
väninna i Stockholm. Se här några utdrag.
»Jag har ändrat åsikt, icke just om Hedda
Gabler själf men om Ibsens förhållande till
stycket. Jag är kommen till den
föreställningen, att Ibsen förhåller sig negativt till sitt
eget stycke. I betraktande af hela hans
tidigare författarskap är det omöjligt, att
Ibsen kan anse en död i skönhet med skottet
i tinningen, icke i magen — ’som er uskönt
og latterligt, om end i brystet også kan være
godt’ — såsom från sin ståndpunkt önskvärd.
Han har själf sagt: ’Jeg spörger kun.
Mit mål er ej at svare’. Här är Sokrates’
lifsaxiom, som denne häfdar gent mot
solisterna och ideligen kommer tillbaka till i sitt
försvarstal inför domarne: Han ’visste intet’;
han hade ej velat ’lära andra något’, blott
sökt få människorna till att inse, att ’icke
heller de visste något’.
Ibsen gör på samma sätt. Redan detta:
att de, hvilka förfäras och uppröras af en
slik död i skönhet eller af ett lif, som bragt
folk därhän, att de, säger jag, eggas att dess
mera ifrigt uttala sin motsatta lifsåskådning,
redan detta är i sin negativitet ett stort
positivt resultat. Ibsen går till väga denna gång,
som om han dukade ett bord för ett högt
äradt publikum, sägande: ’Vär så god! Tag
nu for jer af retterne; hvad synes I f. ex.
om dette, at dö sådan i skönhed for sin
egen bånd?’»
Denna fina köpenhamnska replik kommer
ju icke, som man säger, »hors de saison»?
Vi ha på några år fått till lifs så många
tidningsreferater från olika delar af Europa
om afgudande festupplopp kring
själfspillin-gars stoft, att någon miasma af ohälsa med
hänseende till denna sak måtte ligga i luften.
En mera sansad människa, en sådan som
förr — i rättmätig medkänsla för olyckan
utöfver vanliga mått — gärna nog stod beredd
att trotsa allmänhetens s. k. sedliga harm
öfver någras själfförvållade slut (så länge
opinionen plägade taga den turen), kan
däremot icke nu gå med på denna ultramoderna
fördomsfrihet, hvilken förhärligar själfmordet
såsom sport, när det blott fyller en del
godtyckligt estetiska fordringar.
När nu allmänna tillståndet påtagligen är
sådant, och när en särskildt inflytelserik
diktare för scenen funnits villig att i viss
mån offra sin nya pjes på den hästkuren
att söka få smittan snabbt skingrad med ett
drastiskt,. hemskt skratt midt upp i ansiktet
på den högfärdiga, magra teori, hvarur åkom-
man sugit sin näring; då kunde man ju
åtminstone bekvämat sig att säga om
skaldens tilltag: Det var raskt och hederligt
gjordt.
Kritiken synes dock denna gång ha varit
för djuptänkt -— eller törhända för
grann-laga mot gängse opinionsströmningar — för
att lyckas hitta fram till ett så enkelt
erkännande.
Den har hellre valt att nervöst klaga öfver
allt det dåliga sällskap man kommer i hos
Tesmans. Frun själf — att börja med —
är ända igenom ett »vidunder» af elakhet och
fula vanor. Hennes cisisbeo — en helt
vanlig, något eftertänksam och beräknande
cyniker — proklameras vara en ny variant af
den oblandadt »ramsvarte teaterbofven».
Heddas man är »ingenting» annat än en
tankspridd, osmaklig sjasker. O. s. v., o. s. v.
Den vanliga tilläggsfrasen lyder: »Det är
endast och allenast den store mästarens
utomordentliga sceniska teknik, som
konstmässigt sammanlöder lösdelarna af i sig själfva
alldeles icke lefvande varelser — •—-
automater — —• icke människor af kött och
blod — — —». Ja, enhvar känner förut
dessa gamla förskriftsformulär i in- och
utländska tidningar. Hvadan vi kunna bespara
oss det klena nöjet att helt återgifva dem.
Men i anspråkslösare tidningsspalter, under
rubrikerna: mosaik, småplock, hvarjehanda,
bevingade ord o. d., återfinner man så
mycket oftare spåren af verkliga intryck eller af
meddelanden man och man emellan i närmaste
anledning af Hedda Gabler. Man har i
själfva verket, synes det, snart kommit sig
för att i skäligen lätt ton afhandla de
eventuella utsikterna hädanefter för en giltig »död
i skönhet», sedan fru Tesman hållit sina
mera djupsinniga föredrag i ämnet. Det
sträfva löje, hvilket Ibsen hade åtagit sig att
befordra, är — kort sagdt — redan på färd.
Därom var ju frågan. Ett förskräckligt
prosaiskt opus tör han allt hafva för ändamålet
frambragt. Men afsikten därmed är vunnen.
Det må väl tyckas, att jag här kunde
sluta, lämnande styckets prosa åt sitt
själf-valda öde.
Men nej. I framställningen af Hedda
Gablers lefverne och död härskar äfven en
annan tendens, om hvilken ingen sagt ett
ord. Men utan att den noga
uppmärksammas, blir det hart när omöjligt för aktörer
och aktriser att spela stycket rätt. Således:
ännu en liten utflykt på de gablerska
jaktmarkerna. Ämnet är något allvarsamt, till
och med allvarsammare än själfmordsfrågan.
Sådant är man emellertid beredd på, när
det gäller ibsenska ämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
