Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Den sociala frågan i den moderna litteraturen. Af Otto v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 372 -
de socialdemokrat, och det är tydligen
endast med den största svårighet, som han af
händelsernas egen odisputabla logik låter
öfvertyga sig om den socialistiska
samhällsordningens absoluta oförmåga att infria de
löften dess profeter i dess namn gifvit. Den
gode bokbindaren tyckes i sina uppteckningar
själf vara alldeles omedveten om, hur blodigt
han satiriserar det samhällsideal han så länge
trott på.
Eugen Richters »Socialdemokratiska
framtidsbilder» ha säkerligen redan gjort den
socialistiska rörelsen stort afbräck, och från
dennas sida ha redan framkommit en hel
rad motskrifter, af hvilka dock ingen i
tanke-skärpa eller kvickhet kan täfla med den
richterska.
En egendomlig plats i den strid för och
mot socialismen, som under de senaste åren förts
i statsromanens form, intager den
amerikanska framtidsromanen »Världens undergång»,
som i sitt hemland väckt ett kolossalt
uppseende samt äfven blifvit öfversatt till svenska
(Alb. Bonnier. 1891. Pris 2:25). Författaren,
som kallar sig Ignatius Donnelly — under
hvilket namn lär dölja sig en bekant
amerikan i hög samhällsställning — tror ej på
socialismens eller anarkiens framtidsideal,
men han är å andra sidan fullt och fast
öfvertygad, att det nuvarande samhället, om
det fortsätter att utveckla sig i den riktning,
på hvilken det slagit in, måste föra till en
katastrof, där hela den moderna civilisationen
kommer att gå under. Det är den
amerikanska plutokratiens ständigt växande välde,
som ingifvit författaren förfäran. Han liknar
sig själf vid profeten, som förutsäger
Jerusalems öde. Och det är onekligen något
af den gammaltestamentliga profetians kraft
i hans predikan om bot och bättring. I
ömsom bevekande, ömsom hårdt dömande
uttryck protesterar han mot samtidens
hänsynslösa själfviskhet å ena sidan och dess
förnedrande tillbedjan af guldkalfven å den
andra. Och med våldsam energi skildrar
han den världens undergång, som väntar,
ifall det ej lyckas att låta barmhärtigheten
intaga människornas hjärtan och rättvisan
bli samhällenas högsta lag.
•É.
Statsromanen är emellertid långt ifrån den
enda form, hvari den moderna litteraturen
upptagit arbetarfrågan till behandling. Särskildt
har strejken, en tid bortåt ansedd som ett
universalmedel att lösa tvister mellan
arbetsgifvare och arbetare till de senares fördel,
begärligt användts som motiv i den realistiska
diktningen. Zolas storslagna strejkskildring
i »Germinal» har framkallat många efterföjare.
I den svenska litteraturen har strejkmotivet,
om än i förbigående, kommit fram både i
fru Edgrens skådespel »Hur man gör godt»
och i Mathilda Roos’ sista roman »Genom
skuggor». Och nu allra senast har den
nordiska strejken fått sin egen biograf i
norrmannen Per Sivle, hvars till julen
utkomna bok »Strejk» nu äfven föreligger i svensk
öfversättning. (Alb. Bonniers förlag. 1892.)
Författaren till »Strejk» gör intryck af att
vara en god och uppriktig demokrat.
Medkänsla med de små och förtryckta är den
bärande kraften i skildringen och förlänar
understundom åt densamma en varm färgton,
som fängslar. Men denna aldrig dolda
partiskhet för arbetaren har spelat författaren
ett betänkligt spratt. Den har kommit honom
att göra sågvärksägarne till sådana vidunder
af last och deras arbetare till sådana
vidunder af förträfflighet, att man ej riktigt
tror på sanningen af hans skildring. För den,
som haft tillfälle att iakttaga, huru vid strejker
i Sverige den nordiska trögheten haft
öfver-taget öfver den understundom omtalade
nordiska hetsigheten, förefalla Per Sivles
våldsamma upploppscener ej rätt sannolika,
hvarjämte hans stil under bemödandet att
vara kraftig understundom kommer råhetens
gräns väl nära. En patriotisk svensk läsare
har dessutom den särskilda lilla förargelsen
att öfvervinna, att bokens ende tvetydige
arbetare, en skrällande socialistisk
industririddare, är gjord till svensk och talar en
otreflig rådbråkad svenska.
Trots allt detta är det emellertid ganska
tydligt, att Per Sivle är nära bekant med
den norske arbetaren, så att han icke blott
iakttagit dennes yttre lif utan ock förstår
hans tankar och känslor. Och häri ligger
tvifvelsutan en af den moderna litteraturens
viktigaste uppgifter vis à vis arbetarfrågan.
Ju bättre de olika samhällsklasserna lära
.förstå hvarandra, desto lättare skall det gå
att fylla klyftan emellan dem.
Med den svenska litteraturen har på senaste
tiden införlifvats ett arbete, som måste
tillerkännas en synnerligt stor betydelse i just
nyssnämnda afseende. Det heter »Tre
månader såsom fabriksarbetare ocn
handtverks-lärling» (svensk öfversättning på aktiebolaget
Hiertas förlag. 1891. Pris 2:75) samt har
till författare en tysk teologie kandidat vid
namn Paul Göhre. I syfte att lära på nära
håll känna de tyska arbetarne och särskildt
deras ställning till socialismen bortlade han
sin teologie kandidatdräkt, tog anställning
vid en fabrik i Chemnitz, den sachsiska
storindustriens medelpunkt, samt lefde där i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
