Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - J.-K. Huysmans och hans senaste bok Là-Bas. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 375 —
naivt; men färger, valörer, gruppering enas
att gifva ett intryck af egendomligt och
för-finadt konstnärsskap. — Han är icke någon
friluftsnatur: han älskar interiören mera och
behärskar den mera fulländadt än landskapet,
ett drag, som står i nära samband med den
böjelse för inspärrning och munklif, som
röjes exempelvis i A rebours.
Hans kolorit, oftast dämpad —
gobelin-artad —, kan någon gång bli glödande. Ett
praktfullt och bedårande prof i det hänseendet
ger en skiss öfver Tannhäuseruvertyren
—-icke en musikalisk essai, snarare ett slags
transkription; ett försök att återgifva
tondiktens intryck i ord.
Djupa och excentriskt valda studier,
förfinad smak, aristokratisk konst — det är icke
att säga för mycket om denne författare.
Men den stora konsten är det knappast.
Det saknas brio, diktarpassion i större
stil. Det saknas, om man så vill, känsla;
jag hoppas, att ordets banalitet icke
vilseleder. Det är så mycket af teorier i hans
böcker och så litet af människoöden.
Den stora konsten intresserar i början; i
midten är man betagen, och mot slutet känner
man frossbrytningar. En bok af Huystnans
intresserar i början och midten, och den
intresserar i slutet. Förfinad smak är något
dyrbart och sällsynt, men den bleknar
ansikte mot ansikte med gripande konst; den
bleknar som den utsökta noblessen och
den subtila tekniken hos, lät oss säga en
Dagnan-Bouveret,1 bleknar för den fläkt
af lifvets tragik, som andas genom en
Vereschagins konst. Dekadensen —- med
underafdelningar — har varit lycklig nog i
sin kritik af naturalismens teorier, i sitt för
öfrigt mycket lättköpta utdömande af den
metod, enligt hvilken zolaismen bedrifver
eller tror sig bedrifva sitt lifsstudium; men
det står fast: det mest gripande, som
skrifvits under den senare hälften af detta sekel —
af skönt och af motbjudande — står
uppfördt på naturalismens konto. Denna den
mest banbrytande af epokens skolor synes nu
en gång ha blifvit utrustad med brorslotten
af periodens geniförråd.
–-Huysmans är icke humorist. Durtal
säger till sig själf efter sammanträffandet
1 Det kan i förbigående nämnas, att Huysmans
i en kritik af år 1879 grymt hånar denne konstnär,
som den tiden måfade genrebilder i de illustrerade
veckobladens stil: une pauvreté qui n’a pas de nom;
irrémissible mauvais goüt; de la blague d’atelier et
de 1’esprit de vaudeville etc.
med en rödblommig och jovialisk andlig:
Un prëtre, un médecin, un homme de lettres
gai sont, à n’en pas douter, d’ignobles åmes;
car enfin, ce sont eux qui voient de près
les misères humaines. Till gengäld är han
ironiker, och detta i en grad, som emellanåt
leder tankarna till den kierkegaard—ibsenska
strömfåran i Skandinaviens litteratur; det finns
passager i hans böcker, där man formligen
känner sig utsatt för drift. Han finner utan
tvifvel denna form vara den lämpligaste, då
han vill meddela sig med sin samtid: Quel
temps biscornu: ön ne croit pius à rien, et
l’on gobe tout. — Man slukar allt; och »den
svarta mässan» har man i Frankrike slukat
med verklig andakt.
Men han ger ju också dessa bilder
inväfda med silke och ädla stenar.
Till motto öfver A rebours har Huysmans
satt ett ytterst karakteristiskt citat: »Il faut
que je me réjouisse au-dessus du temps . . .,
quoique le monde ait horreur de ma joie,
et que sa grossièreté ne sache pas ce que je
veux dire.» Dessa rader kunde godt vara
skrifna af den man, som citerat dem, denne
»bitre og dybe Særling» — Brandes’ ord.
Han är utan tvifvel själf en af »ces ëtres
d’exception, qui retournent sur les pas des
siècles et se jettent, par dégoüt des
pro-miscuite’s qu’il leur faut subir, dans les
gouffres des äges révolus, dans les tumultueux
espaces des cauchemars et des rëves.»1
J.-K. Huysmans började som naturalist;
»En ménage» 1881 är ren naturalism. Han
skildras som en själsfin, inbunden och stolt
man. Han tillhör icke tout-Paris. Få
berömma sig af att känna honom: han älskar
böcker mera än människor.
I den bekanta boken »Soirées de Medan»
finns hans porträtt. Ett något bredt ansikte;
tämligen hårda drag; ett kort, tvärskuret
helskägg. Blicken påminner om ett uttryck
hos Bourget: det är en blick ur »des yeux
inquisiteurs», en modern författares blick, som
söker aflocka människorna deras
hemligheter — en säregen motsats till
trettiotalsskaldens romantiska pose med handen under
hakan och de drömmande ögonen riktade
ut i det blå. — I munvinklarna lurar ett
nästan omärkligt löje, bittert och dubiöst.
Sådan är han, denne kylige och
tillbakadragne specialist på världens dålighet.
Hjalmar Söderberg.
’ Certains (om G. Moreau).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
