Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Från årets internationella konstutställning i München. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 378 -
skapsmålare, som för mig är en lika intressant
som ny bekantskap. Helt ut engelsk i
uppfattningen, vare sig han målar ett motiv från
hemlandet i diskret belysning eller förlägger
en arkadisk scen till någon aflägsen vrå af
Sicilien, kan han icke beträdas med närmare
förbindelser till några som helst främmande
konstriktningar, vissa amerikanska möjligen
undantagna.
När en gång i framtiden i9:e
århundradets konsthistoria blir skrifven, så torde man
komma på den tanken att tillmäta England
den roll, hvarpå Frankrike gör anspråk: att
vara det land, som födt århundradets största
och längst bärande konstnärliga idéer.
Englands utställning här ger visserligen icke
anledning till den reflexionen; men det skadar
i alla händelser icke att framställa den.
Därvid bör dock erkännas, att franska
konsten har äran af att hafva gjort dessa idéer
mera universella och allmänfattliga.
Efter denna parentes kan jag återupptaga
revyn öfver de enskilda nationernas
representation på Münchenutställningen. De södra
länderna, Italieti och Spanien, lämna denna
gång blott en andraklassig handelsvara. Det
är skada, ty de äro bägge i stånd till
någonting mer, om också deras ställning inom
konsten företrädesvis är hvad Sveriges
ställning är inom politiken: de stora minnenas.
Österrike, Ungern och Polen hafva hvar
för sig anordnat själfständiga afdelningar,
hvilka alla nogsamt bevisa hvad man förut
visste: att dessa länders konst är allt annat
än själfständig.
Belgien har en konst, som visserligen i
hufvudsak är att betrakta som en afläggare
af den franska men i alla fall har
åstadkommit och årligen åstadkommer konstverk
af själfständigt och bestående värde. Hit
har Belgien ej sändt mycket af den sorten.
Holland har däremot som alltid ansträngt
sig. De holländska konstnärerna äro
förträffliga affärsmän, — som affär är deras
konst i detta nu troligen hvarje annat lands
vida öfverlägsen. De hafva insett, att denna
utställning och de utmärkelser, som här i
år utdelas, kunna få utmärkt användning
vid nästa års Chicagoutställning, där striden
gäller ingenting mindre än Amerikas
konstmarknad. Den utställning, de här skaffat
ihop, är också både god och representativ.
Skada blott, att de moderna holländska
konstnärerna icke kunnat utveckla sig till
rika och egendomliga personligheter på
samma gång som de drifvit upp sin ur den
holländska naturens egendomligheter
härledda teknik till den högsta grad af
fulländning. Den holländska konsten är nämligen
i detta nu genomgående nationell men i
djupare mening föga personlig. De
holländska målarne äro hvarandra tröttande lika.
De måla alla, eller nästan alla, ytterst
förtjänstfullt, i enskilda fall oöfverträfflig! sina
dynland-skap, sin fuktiga, ljusdränkta luft, sitt
dimmiga eller oroliga haf, floderna, öfver hvilka
ett ständigt ljusdukel spelar. De föra oss
in i en halfljus interiör, där en gammal
kvinna sysslar med sin stickning eller ett
par fiskare knyta sina nät, eller där familjen
samlats kring ett bord, både snyggare och
rikligare dukadt än eljest någonstädes inom
och utom vår världsdel. Holländarnes konst
är alltför nivellerad. Att nivån är ganska
hög, kan visserligen förringa betydelsen af
detta missförhållande men afhjälper det icke.
De utom-tyska länder, som på utställningen
hafva det mesta nya att säga, äro
Nordamerika och Skandinavien. Ända till den
allra sista tiden har man i Europa i
allmänhet icke tillagt amerikanarnes konst någon
större betydelse. Man har föreställt sig, att
den vore ett tämligen brokigt sammansatt
annex till den europeiska, med dennas olika
riktningar och nationella egendomligheter
förekommande i ganska osmält form. Under
hänvisning till Nordamerikas blandbefolkning,
hos hvilken uppkomsten af en verklig och
hel nationell enhet skulle förhindras genom
den ständiga immigrationen, har man på
etnografisk grund förnekat möjligheten af en
originell amerikansk konst, liksom man gärna
lagar till roliga anekdoter om amerikansk
vetenskap. När enstaka goda arbeten af
amerikanska konstnärer förekommit på
utställningarna, så har man i allmänhet ej brytt
sig om att undersöka, om de möjligen kunde
förete egenarter, som ej låta sig härledas
ur den europeiska konstens beskaffenhet. På
Münchenutställningen visar det sig emellertid,
att man i fråga om Amerikas konst varit
dum och vårdslös. Den möjlighet man
be-stridt uppträder nämligen i form af påtaglig
verklighet: Amerika har en konst, mer
egendomlig än flera af de europeiska ländernas;
och vid närmare undersökning kommer man
under fund med, att flertalet af deras bästa
konstnärer antingen alis icke eller blott helt
kort besökt Europa. Helt visst står i alla
fall den amerikanska konsten i
dotterförhållande till den europeiska; det har icke
varit utan betydelse, att sedan flera
årtionden tillbaka en högst betydlig kontingent
af de bästa verk den europeiska konsten
frambragt vandrat öfver till Amerika. Det
konstnärliga kapital, Amerika sålunda
samlat, har emellertid icke användts som
lånekassa utan på helt annat och intelligentare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
