- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
386

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolumbus. Af Emil Svensén. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 3f

hvad mera! — för de släkten, som nu
lefva, och för många, som skola komma,
står han där, med ali mänsklig brist ändå
som upphofsmannen till en af de väldigaste
stordåd, som världshistorien minnes; och
det eftermälet kan måhända vara så godt
som någon helgongloria.

De allmänna dragen af Kolumbus’
lefnad äro hvars mans egendom. Vi minnas
alla, huru vi i våra barndomsböcker med
undrande häpnad följde hans väg öfver
vattnen, huru vi fröjdades med honom,
då målet ändtligen var hunnet, och huru
vi ledo med honom, då otack och smälek
och kedjor blefvo den lön, han fick skörda
af dem, som han gifvit en ny värld. Ett
tacklöst värf blefve det fördenskull, om
minnestecknaren ville åtaga sig att steg
för steg följa hans bana och förtälja
idel kända saker om igen. Kanske
skall det vara af större intresse att läsa
några ord om hans plats i folkens
häfde-böcker, om de förhållanden, som
betingade hans framträdande och gjorde
det möjligt för honom att utföra sitt

lifs stora bragd.

# *

Medeltiden led mot sitt slut. I en
brottning på lif och död hade österns
och västerns, kristendomens och Islams
troskämpar pröfvat hvarandras krafter.
Med blodiga pannor hade omsider
korsfararne slungats tillbaka från det Heliga
landets kuster, och deras nyss så brinnande
trosnit hade förlorat sin världsomstörtande
kraft. I den två sekler långa kampen
sågo de efter urgammal germansk sed
en gudsdom mellan de båda troslärorna,
och nu hade ju utslaget fallit till förmån
för de otrogna. Så slappades kyrkans
nyss så enväldiga makt öfver folkens
sinnen, och ur mötet mellan vidt skilda
världsåskådningar framgick småningom
ett üytt tankelif med vidgad blick ut
öfver världen och nya mål för folkens
sträfvanden.

Men bortom den mohammedanska
världen skulle de snart lära känna ett

annat och ännu aflägsnare österland.
Då de otrogna mera hårdnackadt än
väntadt var höllo stånd mot de kristnas
anfall, och undret från himmeln, som
skulle lägga dem för korshärarnas fötter,
dröjde att infinna sig, började underliga
sägner att uppstå bland västerns folk.
De talade om prästen Johannes, en mäktig
kristen konung, som en dag i spetsen
för en omätlig här skulle från den yttersta
östern komma till sina trosbröders
undsättning. Ännu är ej full visshet vunnen
om dessa sägners upphof. Måhända
hade de sin grund i dunkla rykten om
de nestorianska kristnas vidtfamnande
missionsverk, som tidtals sträckte sig
djupt in i Indien och Kina. Roms påfvar
skrefvo bref om vänskap och förbund
till den mytiske prästkonungen, hvilka
af giltig orsak aldrig kommo fram; och
då Dschingis Kan vältrade sina
mongolhorder mot västern, spridande död
och fasa hvar han drog fram, jublade
de kristna i fåvitsk glädje, ty nu
ändtligen, menade de, var prästen Johannes
kommen. De skulle snart på ett
förfärligt sätt tagas ur sin villfarelse. Men
äfven mongolstormen skulle en dag lägga
sig, och ett oerhördt rike med ett öfver
hela Asien förgrenadt nät af ordnade
handelsförbindelser bragte Europa att
häpna. Den upphöjda fördragsamhet,
som storkanen visade alla troslärors
bekännare, icke minst de kristna, ingaf
dessa åter nytt hopp, att han kunde
blifva en af dem. I Karakurum, de Svarta
tältens stad, där Dschingis Kan drack
stomjölk ur en bägare af trä och gömde
skatter af diamanter och pärlor i slagna
konungars hufvudskallar, mottogo hans
efterföljare sändebud från påfven och
Ludvig den helige af Frankrike men
sände dem åter till deras herrar med
det svar, att de gjorde bättre i att
godvilligt gifva sig under storkanen, som
ju i alla fall snart skulle vara herre öfver
hela jorden och grunda ett välde, där
rättvisa och evig fred skulle råda. Jämte
trons fromma sändebud kommo andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free