Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två lif. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4°
ali den sol, som kommit sedan, och för
att ständigt ha sin stora skuld af
tacksamhet ofördunklad framför sig:
»Jag har inte haft några föräldrar» —
hans röst blef öfverdrifvet munter —
»Anders Jonsson hade mej, men jag kunde
just inte göra nån nytta för mej, kunde
aldrig vara med vid flottningen; inte
kunde jag ballunsenera på stockarna, så
lång och utdragen, som jag blef, och inte
behöfde flickorna mej på valin om
sommarn heller. Di kunde bara lia mej att
binda korna me, sa di, en sån spektation
var jag då, ha ha ha!» Han skrattade lika
mycket åt ordfanfaren som åt minnet.
»Sen skulle jag då arbeta med jorden,
för i skogen orkade jag inte med mer
än vantarna, men inte gick där heller
bra, fast många år drog jag mej fram,
för jag är inte nån ung skjutspojke, ska
herrn tro, fast jag kanske ser så ut.»
Han tycktes njuta ännu mer af att skämtet
var på hans egen bekostnad och blinkade
med ögonen som en fågelunge, sä
återtog han berättelsens tråd, och hans min
blef dystrare, än jag sett den. »Men
ingen ville vara med mej, och då blef
jag också ’chalant, och så ville di inte
ha mej inne, för jag hade håret så här
långt.» Han mätte långs halfva piskan
och tillade skamset: »Jag tyckte, de var
sak samma att kamma mej, och då vet
en hur där blir fullt! Nä, då bodde jag
ensam där då, och riktigt mager blef
jag, kan ni tänka er» — han böjde sig
öfver mig och talade i en öfvertygande
ton, som blef nästan hemsk, när jag såg,
hur förfärligt mager han var nu, i sin
välmakt. »Men», återtog han i öfvermodig
glädje, »så kom Moberg och tog sej an
mej och ville lia mej att skjutsa, för
hästarna ha alltid tyckt om mej, och
han klädde opp mej och talte vid mej
och snyggade till mej, så jag kunde fä
bo där inne i drängstugan, och snälla
blef di allihop snart. De är bara de,
att jag hostar litet om nätterna, och de
retar Petter djäkligt, som ligger i samma
säng, de kan en ju inte undra pä, men
9 —
nu är jag sä sällan hemma en hel natt,
och till vintern går det nog öfver.»
Det skulle nog inte gå öfver, föll det
mig in, det var mig nu tydligt af hans
fuktiga läppar och blanka ögon och
kupiga rygg, att han bar på lungsot. Men
Fredrik fortsatte, förnöjd att höra sin
egen röst och nästan täckande mig med
sin längd, när han lutade sig emot mig:
»I vintras, kan herrn tro, fick jag låna
en kälke af Moberg och ett helt
kom-mersionslager, ett stort lager, på
tvåhundratrettiofem kronor, och gå ut och
sälja, och riktigt förvånad blef han, för
jag sålde nästan tomt hus, och långt fick
jag då gå också, ända till fjällena.»
»Men listig fick en vara», sade han
med en min af sublimt naiv inbilskhet,
»en sorts tröjor fick jag sälja bara genom
att tala om, att de var sån tröja som
höll mej varm i snön, och inte hade jag
nån sån tröja, förstår herrn», tillade han
ifrigt och nästan i ansiktet pä mig.
Därefter tog han plötsligt af sig rocken och
stack fingrarna under ett par hängslen
med röda rosor på och bände ut dem
mot mig. »Ser herrn di här, dom hade
jag kvar, för dom ville jag inte sälja
utan tänkte köpa dom själf, om jag fick
förtjänst nog, men Moberg gaf mej dom
på köpet, präktiga, breda hängslen, ett
riktigt kors på ryggen, hä liä hä!»
Jag kunde icke se mycket på dem,
kunde bara tänka på. hur utmärglad och
bruten ryggen måste se ut under
skjortan — och säkert hade han lungsot!
»Ja», sade Fredrik med en suck, »inte
var det väl ondt i det, för jag tänkte
köpa dom — fast hade jag tänkt pä det!
Ja, rätt var de inte.» Han tog på sig
rocken med en min af begrundande
tvifvel, och jag tyckte mig se en skymt af
hans osammansatta religiösa lif och hans
samvetsstrider, så osmyckadt och enkelt
allt som ett hvitt träkors pä en tufva.
Hans meddelsamhet var borta, och vi
åkte länge tysta.
Solen hade blickat oss rätt i ansiktet,
när vi långsamt skredo upp för backen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
