Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anarkismen och anarkisterna. Iakttagelser och studier af Gustaf F. Steffen. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
rier och, liksom Duval Pini och
Ravachol, individuellt påbörja det storverk,
som revolutionen skall kollektivt
fullända.» Författaren anser, att den
fanatiska terrorismen blott »beröfvar
anarkisterna allmänhetens sympatier» samt
att dynamitdåden snarare äro
»hämndgärningar och utbrott af otyglad passion
än verkliga propaganda-handlingar». A
andra sidan hyser han icke någon
odelad beundran för de anarkistiska
kammarfilosoferna utan förmenar, att det
finns en tredje anarkistisk typ, hvilken
är den sanne anarkisten. Denne »är en
aktiv medlem af partiet, han är städse
tillsammans med arbetarne, lefver deras
lif af arbete och försakelse, han
uppträder som en af dem själfva, och genom
detta dagliga umgänge med dem inger
han dem förtroende, aktning, sympati.
Det är genom tillfälliga samtal, genom
dagligt utbyte med de elända, som man
hastigast kan bibringa folkmassorna sina
idéer». Denne folklige anarkist är
emellertid icke heller han någon principiell
fiende af våldet — då det gäller att
»göra revolution».
Det är sålunda ett motbjudande men
för anarkismen ännu fullt karakteristiskt
faktum, att det bland dess apostlar
hvarken existerar enighet eller klar
konsekvens uti dynamitfrågan. Än får man
höra en anarkistisk agitator, hvilken
säger sig personligen hafva känt
Rava-chol, förklara denne för ett afskyvärdt
utskum. Än får man i La Rèvolte och
Freedom läsa de mest högtrafvande
lof-kväden om hur Ravachol gagnat den
anarkistiska saken, ehuru han var ett
kriminellt monster. »Ehuru vi samtycka
till allt, som kan anföras mot honom —
och vi kunna icke annat än känna
vedervilja för de dåd, för hvilka han stod
anklagad •—• kunna vi dock i honom
igenkänna en stor individualitet, hvilken de
bestående, degraderade
samhällsförhållandena torterade, tills de gjorde honom
till en brottsling» (Freedom, augusti 1892).
»Ravachol betecknar uppvaknandet af de
mest förnedrades samhällsklass», skrifver
La Rèvolte. »Han fann sitt arbete
förnedrande och förödmjukande under de
bestående ekonomiska förhållandena, och
därför gjorde han uppror — sade han
inför sina domare. Hans uppror var
utan tvifvel fruktansvärdt brutalt; men
allt krig, allt uppror är brutalt, och när
en outcast gör uppror, blir det
nödvändigtvis mer brutalt än någonsin. Aktning
för medmänniskors lif var honom
främmande — men hvarest kunde en sådan
som Ravachol hafva lärt sig aktning för
människolifvet?»
Ehuru det tvifvelsutan finns anarkister,
som förkasta ali våldstaktik i fråga om
propagandan, synes det mig sålunda
dock vara ett faktum, att de flesta
ledande anarkisterna icke ännu äro på
långt när villiga att på ett klart och
konsekvent sätt uttala sig mot
»handlingens propaganda».
Bland alla de mer bekanta verkliga
anarkisterna synes mig den beryktade
Johann Most vara den minst sympatiske.
Han är en af dessa orediga tyska
stor-skräflare, hvilka genom sin brist på sans
och själfkritik städse mer skada än gagna
den sak, som de entusiasmera sig för.
Det måste likväl erkännas, att Mosts
socialistiska entusiasm är både fullt ärlig
och af en föga vanlig kraft och
uthållighet. Most föddes i Augsburg 1846 och
är son till en obemedlad lägre
tjänsteman. En svår sjukdom i underkäken
vanställde redan i barnaåren hans
ansikte. Unge Most skickades i
bokbindar-lära men synes lia visat mer håg för
litteratur än för sitt yrke. Under sina
vandringsår som gesäll blef han redan
1867 en medlem af socialistförbunden i
det fransktalande Schweiz, och året därpå
blef han för första gången (det var i
Österrike) satt i fängelse för sina upphetsande
socialistiska tal. 1871 finna vi honom som
redaktör för en socialdemokratisk
tidning i Chemnitz. I januari 1874 blef han
väld till riksdagsman för tyska
riksvalkretsen Chemnitz, och under åren 1876 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
