Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddardottern och hafsmannen. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
»I veten det väl, nådiga fru, att jag
redan är förlofvad med Holger Munk.»
»Det vet jag», svarade drottningen,
»men med min vilja blir han ej din man,
eftersom jag förstår, att edra lynnen ej
passa samman.»
Då teg Kirsten Thott, men Jesper Muus,
som sett henne, alltsedan han steg in i
rummet, och hvars fjärrsynta ögon glidit
fram öfver de andra jungfrurna, som voro
de endast karyatider vid den gäng, som
förde upp till ett undergörande helgons
altare, han, som kände sig rusig af ali
denna skönhet och färgglans och tyckte
att allt detta var där blott till denna
jungfrus ära, tog nu hennes hand och
sade: »I skolen få det godt som min
husfru, stolts jungfru. I skolen alltid gå
klädd i sådant lysande tyg. I skolen
alltid hafva hundrade tärnor omkring
eder. I skolen alltid sitta i solsken
liksom nu.»
»I lofven mycket, riddare», sade hon.
* *
Emot sin egen och sin ätts önskan
blef Kirsten Thott gifven till Jesper Muus,
och drottningen gjorde deras bröllop.
Men jungfrun lät göra en ring af guld
och sände den till riddaren dagen före
bröllopet. I den ringen infattade hon
hvarken sten eller pärla, utan hon gaf
den en knapp af koppar, och rundt därom
lät hon rista i sirlig skrift: »Akta dig,
kopparnagel, du är kommen i guld!»
Riddaren, som ej lärt läsa, kunde ej
tolka skriften utan gick ut på gatan för
att finna någon, som kunde tyda den.
Så steg han ut på den trånga gatan
en fager aftonstund. Hans kinder
blomstrade af hälsa, och hans läppar logo af
fröjd. Hans sjoblekta hår stack fram
under en mjuk, röd lufva, grönhvitt som
en hafsguds. Hans fjärrskådande ögon
blefvo i det stickande aftonljuset
gnistrande gröna. Han bar ej harnesk utan
en smidig brynja af små stålplåtar, en
fiskfjällsliknande dräkt, såsom det väl
anstod denne lustige strömkarl, som var
dragen ut att vinna en riddares dotter.
Den muntre riddaren drog framåt,
klingande med guldsporrarna, rasslande af
gyllene kedjor, lysande af stenprydda
spännen och släpande svärdet skramlande
öfver gatstenarna. Han stannade, så snart
han mötte en boksynt klerk och räckte
honom sin af ringar glimmande hand.
»Läs hvad min trolofvade skrifvit till
mig!» sade han.
Klerkens ögon tycktes dä med ens bli
liksom bländade, ej mindre af ringarnas
juveler och af de röda solstrålar, som
ilade fram öfver rådhusets trappgaflar,
än af den blanka kopparnageln. Han
behöfde lång tid att läsa den i en
ormslinga framlöpande inskriften.
»Eder trolofvade har ett ödmjukt hjärta,
herre», sade han slutligen. »Hör hvad
hon skrifver: »Som guldet är mot
kopparen, så är mannen mot kvinnan.»
Då gick den glade Jesper Muus vidare
framåt gatan, ströende ut små, hvita
slantar åt gatans ungdom, såsom
vindskamrarnas ensamma gamla jungfrur strö
ut brödsmulor åt kyrktornens dufvor.
Vid solnedgången afstannade arbetet.
Köpmännen kröpo fram ur sina små,
mörka bodar, hvilka hvarken hade dörrar
eller fönster utan liknade i husväggen
infattade marknadsstånd. De kraflade ut
på gatan, fällde upp disken som en klaff
och stängde med ofantliga bultlås. Men
brefskrifvaren hade blifvit längre
kvarhållen vid arbetet än de andra och satt
där i halfmörkret, präntande ett
affärs-bref åt en jude, då Jesper Muus drog
förbi. Riddären lade sin ringprydda hand
på pergamentet, rätt under hans
närsynta ögon.
»Låt mig ännu en gång höra, hvad
min fästmö skrifver till mig», sade han.
Skrifvaren, som hade brådtom men af
svärdets släpande öfver gatstenarna och
af sporrklangen och af gatpojkarnes
tillströmning förstod, att en rik och
ädelmodig herre var kommen, såg knappt
på ringen, förrän han svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
