- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
470

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddardottern och hafsmannen. Af Selma Lagerlöf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

516

svärdet. Skeppen foro omkring med
rårna förvandlade till galgar och däcket
till en tortyrkammare. Och hemskast
af allt var striden vid strandhålorna, där
sjörofvarnes hustur och barn försvarade
gömda skatter. Dessa, som utsvultna
och trasiga bodde bland omätlig rikedom,
försvarade sig med näbbar och klor.
Endast döden kunde tämja ulfvaynglet.

Men för dessa ting fasade Kirsten
Thott så, att hon måste bedja honom
upphöra. Det, som pinade henne däri
var, att han liksom njöt af att påminna
sig detta ohyggliga. Så hade han ej
berättat, då han ännu var den glade
riddaren Jesper Muus, som förde
munterhet till drottningens hof och bondens
stuga. Men han, som visste, att han
talat väl, härdade sig med tankar på,
att där hans skepp strukit fram med lik
i masttoppen, vaggade nu de tungt lastade
köpmansskeppen, och han sade sig, att
han gjort mycket och denna kvinna intet.
Hvad rätt hade lion att sätta sig till
domare öfver honom?

Vid slottet skulle uppföras höga
jordvallar, och på dessa arbetade flera fångna
fetaliebröder. De voro sammanlänkade
två och två med hårda järnbojor, och
detta var ytterligt hindrande för dem
vid arbetet. Kirsten Thott såg stundom
till dem och lät ansa de sår, som kedjorna
. uppgnagade. En gång, medan riddaren
var borta, lät hon befria dem från bojorna
och tog löfte af dem, att de ej skulle
rymma eller skada någon. Sedan gick
arbetet med mycket större raskhet. Jesper
Muus gick i flera dagar och såg på dessa
lösgifna fångar utan att säga ett ord.
Makten öfver gårdsfogdar och tjänare
hade länge sedan öfvertagits af hans
husfru. Men en gång retades han med en
af trälarne, så att denne tog sin träsko
och kastade efter honom. Mannen blef
då genast slagen i bojor, men på aftonen
kom borgfrun ut till fångarne, grät och
bad dem att ej fara så fram, att hon
åter måste lägga på dem de förfärliga
bojorna.

Hvilken ond dröm var ej detta krig
mellan kvinna och man! Hur led hon
ej af att se ondskans tillväxt inom honom!
Och öfver sig själf hopade lion allt ansvar,
utan att anklaga honom men ock utan
att bjuda till att hjälpa honom, ty han
syndade för att straffa henne.

Under denna vinter hände sig, att herr
Jesper ej heller utförde drottningens
uppdrag till hennes belåtenhet. Ett af hennes
skepp hade blifvit taget af rostockarne.
Detta blef återtaget af herr Jesper, men
han behöll både skepp och last för egen
del. Drottningen ville hafva det åter,
men herr Jesper nekade, ty han var trött
att lyda kvinnor. Då stämdes han inför
drottningens domstol. Denna stämning
hörsammade han ej heller.

Då Kirsten Thott lefvat samman med
Jesper Muus i ett år, så att höst och
vinter och vår förgått och en ny sommar
var kommen, anlände en dag Holger
Munk, som varit hennes trolofvade, till
slottet på flygsandsfälten. Han, som
ingalunda var herr Jespers vän, hade anlagt
pilgrimsdräkt för att oantastad kunna
nalkas slottet och kom nu dit ensam och
vapenlös. Jesper Muus var borta, men
gästen blef väl mottagen af husfrun, och
sedan de ätit och druckit i salen, förde
hon honom till förtroligt samspråk ut i
det fria. De voro barndomsvänner, och
hon frågade honom mycket om fränder
och bekanta. Hon hade blifvit glad öfver
att se honom, men dä den första
lifligheten vikit ifrån henne, såg han, att hon
under detta år förlorat mycket af sin
skönhet. Hon var ej bleknad af ålder
utan vissnad midt i sin fägring som en
plockad blomma, den där blifvit vårdslöst
bortkastad af den, som brutit henne. Det
var lätt att se, att hon nu ej längre bar
på en inbillad sorg, utan att den kommit
öfver henne i hela sin verklighet. Riddaren,
som var en hög, allvarlig man af ett mörkt
skaplynne, kände stor vrede mot den
man, som ej kunnat göra henne lycklig.

»Ar du kommen hit i något särskildt
ärende, Holger Munk?», frågade hon hastigt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free