Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gamla tider. En vinterkväll. Af Gustaf Schröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty västgötens Torsö-båt den kände vi
igen, och då den syntes, voro vi alla vid
bryggan och togo emot den.
Västgöten hade en son, några år äldre
än jag. Denne hette August och hade
långt lockigt gult hår, hvarför pigorna
kallade honom »Kruslock». Det tyckte
vi vara roligt men för långt, så att vi
kallade honom för »Krusen», och med
honom handlade vi, medan mor handlade
med gubben Håkan. När handeln var
slut, bjödos västgötarne upp till oss.
Vanligen kommo många kunder från andra
gårdar, och med dem handlade gubben
ensam, under det vi lekte med »Krusen».
Det var en liflig och snäll gosse,
hvarför vi höllo af honom och sökte hålla
honom kvar hos oss sä länge som möjligt.
En gång lyckades det att få honom kvar
öfver en dag, under det gubben var på
andra sidan fjorden, och då må ni tro
»Krusen» var glad och uppsluppen! Nu
fingo vi se, hur han kunde hjula och gå
på styltor både fram och baklänges och
höra, huru han kunde gnägga som en
häst och härma både grisar och höns.
Ja, den »Krusen» var allt så rolig.
Så kommo jag och bror Kalle till skolan.
Aren gingo, och vi blefvo stora pojkarne.
»Krusen» hade vi glömt. En tidig
vintermorgon voro vi på väg frän Karlstad.
Vi hade rest ut från nattkvarteret kl. 4
för att kunna vara hemma fore middag.
Inemot hemmet upphunno vi en karl med
västgötasäck på ryggen, och just som
vi körde förbi honom, kände vi igen
»Krusen». Det var klart, att vi genast
stannade. Det blef ett gladt återseende,
och ett tu tre hade vi både »Krusen» och
hans säck på släden, och så bar det af
hem. Mor och far tyckte nog det var
roligast, att vi kommo, men de andra
tyckte allt, att »Krusen» var den mest
välkomne. Vi fingo nu veta, att »Krusen»
sedan ett par tre år »gått med säcken»
och nu var egen handlande. Stor och
duktig hade han blifvit, glad och
frimodig var han, och det var klart, att han
skulle bli hos oss under juldagarna. Och
Ord och bild, i:a ars;.
den julen må ni tro vi hade roligt hemma
hvar kväll. Om dagarna gick »Krusen»
ut och handlade öfverallt i socknen,
men kvällarna var han hemma, och då
lekte vi och dansade till sent, ty »Krusen»
kunde spela både på kam och munharpa.
Visor kunde han sjunga, så både syster
och pigorna gräto, men han kunde ock
roliga sådana, hvaråt vi alla fingo skratta.
»Krusen» var allas älskling, och tomt
blef det den dag, han drog bort. Far
sade, det han var en duglig och reell
köpman, som det nog kom att gå bra för.
Min skoltid tog snart en ände, och så
kom jag på ett bruk uppe i Dalarne och
blef bokhållare där. Jag hade varit ett
par år på platsen, då patron sade, att
jag skulle resa upp till en bekant
hästhandlare i Lima socken med penningar.
Han skulle resa åt Norge att köpa hästar
för bruket.
Jag var snart i ordning, och redan andra
dagen på kvällen var jag framme. Det var
på lördagen. Natten till söndagen låg jag
hos den förmögne bonden, men
söndagsmorgonen for jag till prästgården, där jag
var bekant och tänkte hvila öfver den
dagen. Med prästen gick jag till kyrkan,
och när gudstjänsten var slut, gingo vi
åter till prästgården. Under vägen en
bit från kyrkan påträffade vi en hop folk.
Komna närmare märkte vi, att en
västgöte slagit upp sin säck och handlade
med kyrkfolket. Jag kände genast igen
»Krusen» och slog honom på axeln.
Sammanträffandet gladde oss båda. Till något
samtal var ej tid, utan öfverenskommo
vi att »Krusen», sedan han expedierat
sina kunder, skulle komma till
prästgården, dit pastorn inbjöd honom.
Emellertid stannade vi en stund och
åsågo handeln. Det var förvånande att
höra, huru bra »Krusen» redde sig med
Limaspråket, hvaraf jag förstod ganska
litet. Roligt var ock att se folket, som här
skilde sig vidt från annat dalfolk. Någon
nationalkostym hade de icke, men många
voro klädda i frackar med blanka knappar
eller tämligen lika med den tidens norr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
