Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gamla tider. En sommarkväll. Af Gustaf Schröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
far ut spåren. Prästen bad honom följa
dem, så långt han kunde, och öst öfver
åt Lima bar det, men vid Tisjön hade
mördaren nog haft båt och rott ut, så
att sedan var intet mer att se. Efter
den dagen kallade de tjärnen för
Västgöttjärnen, och jag tror ingen fiskat här
sedan, ty alla tycka det är något ondt
•åt hela tjärnen.
Då sprang Bengt upp och sade till
Ola: »Ah, tvi dej, det kunde du sagt,
innan jag drack!»
Bengt såg ej god ut, och saken
föreföll mig befängd, hvarför både Ola och
jag skrattade åt honom, trots den dystra
berättelse, vi nyss hört.
»Ola du, tag yxan och rensa upp
korset, som farfar din har gjort», sade
jag-
»Jag vet just icke, om jag vill det,
solen är nere nu, det kan komma efter,
om jag hugger så sent», svarade han.
»Nå, hit med yxan då, så vill jag göra
det.»
»Ah nej, jag tror ej, att jag gör något
ondt därmed», sade Ola. Han gick nu
bort till furan och täljde bort barken,
som skymde korset.
Det var som Ola sade, solen
välgången bakom bergåsen, och den ljusa
sommarkvällens skymning hade inträdt.
Utom Olas hackande i furan, hvaraf
ekot från andra sidan tjärnen hördes
klart och tydligt, stördes vildmarkens
ro af intet ljud. Dagfåglarna hade satt
sig i ro, och nattfåglarna voro ännu icke
i rörelse. Den mörka tjärnen återspeglade
de gamla allvarsamma furorna och de
ljusa aftonskyarna. På det lugna vattnet
summo de hvita näckrosorna i
hundradetal; äfven de kände inträdet af nattens
frid och drogo så omärkligt tillhopa
sina blad. Det hela ingaf högtidliga och
vemodsfulla känslor, och tanken på hvad
här tilldragit sig hägrade uti åtskilliga
former, tills den helt omedvetet stannade
på något, som jag förr tänkt eller hört,
och plötsligt stod en vinterkväll klar och
redig för mitt minne, och ett halfhögt
uttaladt namn undslapp mig: »Krusen!»
»Hvad säj ne»,frågade Bengt,som liggande
på magen uti den mjuka mossan lagt
ut sin solbrända hand, och, i brist på
annan sysselsättning, låg och lurade på
att någon mygga skulle sätta sig där
och han få nöjet döda den. Det var
samma sak i annan form.
Ola kom nu åter, och ifrigt frågade
jag honom: »Vet du, hvad västgöten
hette?»
Ola aftog mössan, ref sig bak i nacken
och såg begrundande ut.
»Hå kors», sade han, »det har jag nog
hört många gånger, men det är så länge
sedan, så jag är ej i stånd att hugsa
(komma ihåg) det.»
»Krusen», sade jag.
Olas ansikte sken upp. »Ja kors! så
hette han, men huru kan ne veta det?»
»Låt oss gå», sade jag. »Under marschen
skall jag tala om för dig något, som jag
hört, då jag var barn.»
Då jag slutat vinterkvällens berättelse,
voro vi nere uti den dimhöljda dalen,
där våra vägar skildes. Jag frågade då
Ola: »Fingo ni aldrig någon spaning på
västgötens mördare, eller misstänkte ni
aldrig någon för den saken?»
»Nej, icke som jag hört, men hade
farfar vetat, hvad vi nu veta, hade han
nog icke gått från spåret. Nu är det
för sent, alla äro döda. Godnatt och
tack för sakerna (medikamenterna), jag
är nästan fali (frisk) nu.»
Västgöten, d. v. s. den med säcken
vandrande handelsmannen eller »knallen»,
är länge sedan försvunnen från
skogsbygden, men månget kors finnes ännu
i dag i aflägsna nejder, som betecknar,
hvar vandringen slutat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
