Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arles. Ett reseminne. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver skuldrorna, knuten i kors öfver
barmen, blottande det hvita halskråset,
hvars spetsiga urringning lämnar halsen
bar. Kjolen är slät och veckrik, af samma
tyg som mantiljen. I hvardagslag är
denna dräkt helt enkel, vanligen i hvitt
och svart, men då högtidsdräkten
kommer på, är mantilj och kjol af blommigt
siden, halskråset rikt krusadt eller
vec-kadt, och det hela en ram, som gör det
vackra ansiktet förträffligt gällande. En
arlesiska i högtidsstass är bland det
vackraste man kan få se.
Jag hade tur nog att få se det. Då
jag kom tillbaka till hotellet för att äta
min middag, råkade jag midt upp i en
arlesisk festtillställning. Af hotellets
värdinna fick jag sedan höra, att det var
hennes för detta kokerska, som förra året
blifvit gift med en ung bonde i trakten
och nu firade årsdagen af sitt bröllop
med en liten festmiddag. Sällskapet
utgjordes af bortåt tjugu personer; midt
för ena långsidan satt värdfolket, han en
trettio års bonde, stor och grof,
själf-säker och tydligen förmögen; hon en
tämligen bastant skönhet med mörk hy
och starka drag; hela den ena
bordsänden upptogs af de gamla och
småbarnen, på den andra hade ungdomarne
slagit sig ned par om par. Det var fem
unga flickor i sina finaste helgdagskläder
och af hvilka i synnerhet två voro
förtjusande vackra, den ena ännu till hälften
barn, smärt, med ett blekt, fint ansikte,
den andra något äldre, fullt utvecklad.
Kavaljererna hade tämligen grofva,
alldagliga ansikten, i hvilka jag fåfängt
sökte spåra något släkttycke med deras
kvinnliga grannars. Det är egendomligt,
att den arlesiska typen tycks göra sig
nästan uteslutande gällande på kvinnosidan.
Då jag kom, hade middagen nyss
börjat, och stämningen var ännu något stel.
Men snart tinade den upp under inverkan
af vinet och rätterna, och då den andra
rätten gått, blef jag vittne till en bord-
sed, som onekligen såg mycket lockande
ut. På uppmaning från någon af de äldre
tryckte nämligen den unge äkta mannen
en bastant kyss på sin hustrus kind, som
sände den, lika ärlig och ljudande, till
sin kavaljer på andra sidan, och så gick
den bordet rundt, på de ungas sida
gifven och mottagen med ett visst allvar,
hos de gamla och småttingarne under
skämt och skratt. Därmed försvann den
sista skymt af tvång från bordet, och
hvar och en kände sig tydligen som
hemma hos sig. Och jag tänkte på om
man skulle försöka införa denna sed vid
våra mer eller mindre stela middagar,
en tanke som dock nu under hemluftens
inverkan, spårlöst försvunnit.
Då stämningen var som högst, måste
jag lämna dem för att göra mig i
ordning till affärd. Hotellvärdinnan sökte
locka mig kvar med beskrifningar öfver
den arlesiska söndagens nöje. Då är det
nämligen ett slags tjurfäktningar på den
gamla amfiteatern, af tämligen ofarligt
och oblodigt slag, och då är hela
stadens befolkning på benen. På
eftermiddagen promenera de sedan i staden, alla
kvinnorna i sina helgdagskläder på den
ena trottoiren, alla männen på den
andra, hälsande på hvarandra, pratande med
hvarandra tvärs öfver gatan.
Det lät onekligen lockande, men ännu
var det blott torsdag, och min tid var
för knapp för att tillåta mig att dröja
ända till söndagen. Sedan jag packat
min kappsäck, satte jag mig därför upp
i den blåa omnibusen, som nu tappat
bort sin röde tvillingbroder — jag fann
den sedan stå och vänta vid stationen —,
och en halftimme därefter rullade jag på
tåget till Paris.
Men hvad jag skulle vilja lägga på
hjärtat är, att om man reser mellan
Paris och Marseille, man icke glömmer bort,
att det finns en liten station på vägen,
som heter Arles.
Tor Hedberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
