Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5oi —
tankarne, en samlare från många håll, om
han också i bearbetningen visar full
själfständighet. Att undgå bokhyllans ingifvelser
och minnen från en vidsträckt läsning lär
väl nu för tiden ej heller lyckas för
synnerligen många.
Hvad som öfverraskar hos Nietzsche är
dock allt ifrån början den starka
personligheten hos honom, som vet hvad han
älskar och hatar, innan han ännu ens fått
ögonen öppna för hvad hans innersta idé
heter. Det är exempelvis ett utmärkt grepp
af honom att välja just Strauss till föremål
för sitt polemiska raseri. Denne är hans
andliga motsats. Hvarför? Jo, ty han
betecknar det fredliga, fogliga
underhandlar-lynne, som i Nietzsches ögon är roten och
upphofvet till allt ondt.
Hvad är också Strauss’ »Jesu lif» annat
än ett försök att förmedla mellan otron och
tron, att göra motsatserna mellan det
rationella och det mystiska mindre, att beröfva
både religionen och vetenskapen deras skarpa
afgränsning, deras speciella karakter och
individualitet. Hvad Strauss förkunnade
som kristendom, det var ett mellanting, en
sammansmältning af det mytiska och det
historiska Kristusbegreppet, tills man ej
visste, hvar det ena slutade och det andra
tog vid. För konstnären åter och den
konstnärligt anlagde kläder sig äfven inom
begreppsvärlden allt i skarpt afgränsade
motsatser, får ett personligt lif, och hvarje åsikt,
hvarje tanke har i det närmaste samma
skarpa konturer oc.h distinktion som i den
yttre verkligheten personen A. till skillnad
från personen B. Det förefaller konstnären
lika omöjligt att sammansmälta två
motsatta åsikter i en förmedlande enhet som
att tala om en personlighet, som vore
sammansatt af tvenne olika personer i lifvet.
Därför framskymtar i denna bittra
stridsskrift mot en så allmänt hyllad och just för
sin djärfhet så beundrad man som Strauss
den blifvande Nietzsche med sin lust att
omvärdera, att förakta, hvad andra
beundrade, och beundra, hvad andra föraktade.
Den hegelska filosofiens hela metod gick
ju ut på att »upplösa motsatserna i den
högre enheten», och Nietzsche kämpar i
mycket samma strid som Kierkegaard, när
han icke vill veta af denna falska
sammansmältningsprocess och sätter sitt antingen
—eller mot hegelianernas både—och. Att
lifsfullheten icke är tolerant, icke vill
erkänna en mångfald af herrar, icke är ett
lappverk eller en mosaik af från alla håll
hopsamlade intryck blef ämnet äfven för
hans följande skrifter, där han talar om
nutidens stillöshet och bestämmer begreppet
af en ny kultur som strängt stilenlig och
enhetlig utan inflytelser af historiska
traditioner. Genom att själf se och känna som
konstnär eller intensivt och personligt har
han förstått, att det klara credo, den
bestämda formel, som utesluter ali borttolkning
och utläggning, var något helt annat än den
toleranta ton, som filosofien då antog.
Detta angrepp på filosofiens svammel och
hållningslöshet är preludiet till den
imperativa ton, Nietzsche alltsedan antager. Han
öfverflyger vetandets områden som en ung
örn, hvilken pröfvar sina vingar, och ett par
gånger tycker han sig finna andra
kungsfåglar af samma art som han. Som redan
nämnts, beundrade han Schopenhauer och
Wagner. Det var det stora misstaget, som
han så bittert ångrade sedermera.
Schopenhauers pessimism anslog honom
som en utströmning af ett aristokratiskt lynne,
på samma gång denna lära gjorde intryck
på honom genom en viss religiös karakter.
Till det religiösa sättet att tänka hör
nämligen en radikal omgestaltning i
åskådningssätt.
Hvad Nietzsche sedermera betecknade
som omvärdering och som han själf i sinom
tid företog, är just ali religions väsen,
antingen den heter kristendom,
mohammeda-nism eller något annat. Att i den
europeiska literaturen införa ett fullkomligt nytt
lifs-ideal hade Schopenhauer åvägabragt. Han
hade lärt, att lifvets konst bestod att afvänja
sig från lifvet. Allt, hvad som var af
betydelse för den individuella lyckan som ett
helt af njutningar, förklarades värdelöst.
En förvånande lärdom och en förtrollande
stil bidrogo att sätta smak på pessimismen
hos den europeiske hindu, som bar namnet
Schopenhauer. Hans karakterslöshet som
person bredde ett slags dekadansskimmer,
en fin ironi öfver allt hvad han sade, han
var själf ingen kostföraktare, när det gällde
njutningar. Det var en religionsstiftare minus
försakelsen, uppsåtets allvar och viljans
fasthet. I böljan upptäckte icke Nietzsche dessa
brister, nej de anslogo honom snarare som
förtjänster, han njöt ett estetiskt nöje af detta
grubbel, som förvandlade hvardagstillvarons
himmel, njutningarna, till ett pinorum, som
gjorde alla den praktiska viljans
ansträngningar till en föraktlig barnlek och höll upp
Nirvanas ödsliga ensamhet och tystnad som
mål för människoanden.
Nietzsche blef omvänd på det oförväntade
sätt, hvarpå omvändelser vanligen ske.
Såsom ofta händer vid en plötslig omvändelse,
blef hans andliga kraft lamslagen af det in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
