Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 °7 —
tryckta stämningar och gräfva ned sig i
främmande sorger. Deras själfuppoffring är
ingenting annat än egoism och
njutningslystnad. Den är ingen förtjänst, ty den är
ett behof hos deras försvagade natur. Deras
dragning till lidandet är sympatien med
andra, som äro förfelade och utmattade som
de själfva och gått miste om lifvet; så
utbyta de inställsamt förtroenden och
erfarenheter dessa skeppsbrutna, och sedan kalla
de det altruism, människokärlek. En sådan
varelse vill framför allt dölja, att hon är
svag och att hon ej lefver och att hon ej
längre har instinkter, kropp och begär, och
därför, af själfbevarelseinstinkt således,
förnekar hon kroppslighetens makt, individens
rätt, sinnlighetens lycka och kämpar
krampaktigt för att öka sin tyngd på världens
vågskål genom att framställa sin impotens
som den rätta kraften och genom att
uppfinna osinnligheten, själfbehärskningen,
förnuftet, tveksamheten och sätta dem som
segrare gent emot lifslusten, sinnligheten,
kraft-öfverflödet. Nietzsche uppvisar således, huru
ofta det är maktbegäret, som är orsak till
välbehaget öfver de uppoffrande handlingarna,
ty hjälp är naturligtvis en utöfning af makt,
som i viss mån smickrar vår själfkänsla.
Därför händer det, att de s. k. dygdigas
handlingar ofta härstamma ur de mest
världsliga bevekelsegrunder, och Nietzsche gör sig
då lustig öfver deras pretention på
oegennytta. I dygden spelar ju nyttans
princip oupphörligt in, och det är ett
outtömligt ämne för Nietzsches munterhet och hån
att påpeka de dygdigas sedliga harm öfver
egoism som mänsklig drifkraft. Polemiken
mot det okonstnärliga, det icke lefvande, det
opersonliga är mästerstycken ej blott af kritisk
konst men, säga hvad man vill, också af
sund moral och öfverväldigande bevisföring,
ehuru denna moral är fragmentarisk och
uppblandad med annat.
Till dessa halfva varelser räknar också
Nietzsche de lärda och kvinnorna. Men
om alla dessa impotenta, orkeslösa ändå
kunde lämna andra i fred, nej de äro
härsklystna, de kunna icke tåla att se de
lyckliga, de njutande utan att söka behärska
dem.
Som psykologisk skildring är denna
teckning mästerlig. Så starkt koncentreradt som
vi här måst öfversatta detta Nietzsches
ständigt återkommande verop öfver den
spöklikt ängsliga soffhörnsfilosofien —
»Win-kelphilosophie» kallar han den —, har
naturligtvis mycket gått förloradt, men man bör
dock kunna finna, att det icke saknas
motbilder till dessa helgon af brist på instinkter.
Att ha tvättat dygdesminket från denna
karikatyr på kristendom skall alltid lända
Nietzsche till förtjänst; att han gjort det så
hårdhändt, att både kött och blod följt med,
skall icke heller någon missunna dessa
svaghetens egenrättfärdiga.
Men om det är sant, att en hel mängd
medlidandesapostlar faktiskt äro sådana, om
till och med en sådan klemighet i deras
natur ofta drifver dem till att omfatta
religionen, blir dock frågan, om intet annat än
detta kan göra medlidandet till en plikt och
en glädje. Finns icke också i kampen för
medmänniskor en strid, som mycket väl kan
taga manligheten i anspråk? Hur snedt och
vindt Nietzsche betraktar medlidandet, se vi
bäst, när han tolkar det blott som
kulturegenskap, uppkommet ur kulturens
missriktningar. Det är ej Kristus, som. har
uppfunnit medlidandesmoralen, den är icke
inpluggad af något filosofiskt eller religiöst
system: den ömsesidiga hjälpen finns tvärt
om i naturens första sträfvanden att förbättra
lifvet och är ingen produkt af ensidig kultur.
Man erfar dessutom en stark frestelse att
vända Nietzsches resonemang mot honom
själf. Man kan också betrakta likgiltigheten
som en rustning mot medlidandets affekt,
ett opiat för den svage, som ej orkar med
själsrörelser i det praktiska lifvet. Ofta
märker man, att det är trötthet och behof
efter hvila, som drifver Nietzsche att söka
sig bort från hopen, och att det ligger
koketteri i hans paradoxer. Det är bekvä?nt
att som han kämpa ensam utan kamrater
och vända ryggen åt de praktiska
svårigheterna i stället för att bekämpa dem. Det
är bekvämt att som han fatta historien bara
under en synpunkt som den kristliga moralens
kläckningsanstalt och denna morals
själf-förstöring, hvarpå i tidens fullbordan
kraftmoralen har blifvit till som en
uppenbarelse. Det är också bekvämt att som
Zarathustra icke vara filosof, d. v. s.
förklara verkligheten som den föreligger, utan
att vara tolken af ett temperament. Det
ligger icke så litet svaghet hos denna
öfver-människa, som bygger sig föraktets citadell
för att där öfverlämna sig åt det stora sköna
hatet. Likasom ali idealfilosofi, ali
mönsterfilosofi blir denna också med sin eviga typ
öfvermänniskan och sitt evigt återkommande
præterea censeo: viljan till makt, enformig
och tröttande.
Hvad han dock vunnit med att bryta sig
ut ur alla sociala stängsel, så att han ej
ens är på utkanten af hvad man benämner
social moral, har blifvit upptäckten af att
vi befinna oss i ett ålderdomsparadis, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
