Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Anna Carlotta Leffler, Duchessa di Cajanello. In memoriam. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 524 —
lust präglade hvarje rörelse, hvarje min i
den fyrtioåriga, ännu ungdomliga kvinnans
gestalt och anletsdrag. Och om man läser
dem af hennes arbeten, hvilka beteckna
öfvergången eller äro författade efter denna
brytningstid, skall man känna sig slagen af
skillnaden.
Först skref hon »Den kärleken!» ett litet
lustspel i två akter, som blifvit uppfördt i
Köpenhamn och Göteborg men icke i
Stockholm. I ett bref till en väninna yttrar hon
härom: »Jag är i allmänhet förunderligt lätt
•öfvertygad om att jag skrifver något, som
ej duger stort, men det vill ej gå i mig, att
ej denna lilla komedi hade en friskhet och
en originalitet, som gått er förbi.»
Dramatiskt var detta stycke en
obetydlighet, och därför gjorde det lycka endast i
Köpenhamn, där utförandet lär hafva varit
lysande. Men att författarinnan själf trodde
på denna pjes, är förklarligt. Den innehöll
liksom den glada sidan af hennes erfarenhet,
som lydde så: »Inför lifvets friska verklighet
blekna alla teorier». Det är egendomligt,
att det enda lustspel fru Benedictsson
efterlämnat, varit af en likartad tankegång.
Kvinnans likställighet, hennes kamp för sina
rättigheter — allt detta, som är en hjärnans
sak mera än hjärtats — det försvinner till
noll och intet inför lifvets stora afgörande
makt, som heter kärleken.
Känslan af detta stora öde, som bär ali
lifvets lycka och olycka i sin famn, har fru
Leffler uttalat i romanen »Kvinnlighet och
erotik». leke direkt så, att hon »skrifvit sin
egen historia», utan såsom en diktare gör,
när han diktar sina egna intryck och minnen
om och väfver dem in i den skimrande väf,
som hans fantasi förgyller.
Till samma väninna skrifver fru Leffler i
rnars 1890: »Jag har aldrig skickat af något
till tryck så omedelbart efter att ha skrifvit
det och utan att ha läst det för någon. Jag
är naturligtvis i stark spänning på huru det
skall gå denna gång. Min roman har nu
genom detta arbete blifvit skjuten åt sidan,
men jag har alltjämt vackra syner, när jag
tänker på den.»
Den roman, författarinnan här menar, var
den ofulländade »Trång horisont», hvilken
ända in i det sista sysselsatte henne. Den
blef ännu en gång afbruten, då författarinnan
skref sin märkliga biografi öfver sin afhållna
väninna Sonja Kovalevsky.
Detta arbete tillhör det allra förnämsta,
som fru Leffler skänkt samtiden. Denna
biografi är skrifven utan alla öfverdrifna ord.
Men den verkar genom sitt sympatiska
förstående, och man behöfver ej förfis utta-
lande, att hon skildrar en besläktad natur,
för att förstå detta.
Men uttalandet är i och för sig märkligt.
Ty det ger, nu när fru Leffler är död,
anledning till en reflexion, hvilken väcker
vemod. I Norden utvecklas mången sent, och
det ser ut, som om hos fru Leffler hennes
naturs instängda värme behöft söderns sol
för att utvecklas. Fru Lefflers stora och
djupast kända lycka var den, att hon fore
sin död hann att erfara den lycka, som ligger
i att vara maka och moder. Och att
allmänheten, som i författarinnans skrifter söker
människans drag, i hennes arbeten skall
behöfva sakna just detta, innebär en tragik,
hvilken är lika djup som egendomlig.
När fru Leffler i Stockholm satt vid sitt
arbete, tillät hon ingen att störa henne. Ej
ens hennes närmaste vänner mottogos under
arbetets timmar. Men när hennes son var
född och författarinnan återvunnit sin hälsa,
ställdes den lilles bädd bredvid moderns
skrifbord, utan att detta störde hennes arbete.
Tag vet intet mera rörande bevis på
hvilken förändring både författarinnan och
kvinnan Anna Carlotta Leffler undergått
under de sista åren. hvilka hon själf
förklarade fyllda af en lycka, som ej kunde få
fortfara.
I slutorden till sin karakteristik af fru
Kovalevsky yttrar fru Leffler: »Men ur ali
denna hyllning, ur alla dessa äreminnen
framträder hennes bild liksom på en
piedestal, opersonlig och oåtkomlig. Hon blir
för eftervärlden just det, som hon icke ville
vara: en ovanligt utrustad, fint konstruerad
hj ärna.t
Det ligger som en aning om hennes eget
öde i dessa författarinnans ord. Men för
dem, som vilja förstå henne rätt •— ej blott
af det hon gjort, utan det hon velat göra,
om hon fått lefva — böra slutorden i denna
biografi, som var hennes sista fullbordade
arbete, vara vägledande. Hon säger där,
att det varit henne »af största vikt att
framhålla de allmänt mänskliga drag i hennes
(fru Kovalevskys) bild, som komma henne
att liksom rycka närmare andra kvinnor,
blifva en af dem, icke ett undantag, utan
ett bekräftande af regeln, att hjärtelifvet är
det väsentliga, icke blott i den kvinnliga
utan i den mänskliga naturen, och att den
högst och den lägst begåfvade i andligt
afseende alltid kunna mötas på detta centrala
område för allt mänskligt lif».
I dessa ord har fru Leffler säkert uttalat
en önskan för egen räkning, och ödet har
gjort, att dessa ord fått karakteren af
afskedsord. Gustaf af Geijerstam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
