Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Julia Håkansson. Af K. W-g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 26 —
■och behag genomfördt spel
och en diktion, som hurtig
och frisk närmade sig
verklighetens samtalston så nära som
möjligt. Sedan den tiden har
fru Håkansson dels å
Göteborgs scen, dels vid
Lindbergska sällskapets besök å
andra svenska orter och i
Kristiania, dels såsom gäst å
Bergens nationella scen och
i Helsingfors utfört följande
viktigare roller: Svava i
Björnsons »En handske», Florizel i
»Ett besök», Hermione i
»Vintersagan», grefvinnan
d’Autre-ville i Scribes, »När damerna
föra krig», fru Alving i
»Gengångare», Herminie i Scribes
»Förtalet», Nicole i »Gringoire»,
■Svanhild i »Kärlekens komedi»,
Nora i »Dockhemmet», Anna
Hjelm i Gunnar Heibergs
»Kung Midas», Francillon i
Alex. Dumas fils’ lika nämnda
stycke, Hjördis i »Härmännen
på Helgeland», drottningen i
»Hamlet», Sophie Ledieux i
Feuillets »Cbamillac», Leonora
i »Ara», fiskarflickan i
Drach-manns »Strandbybor», Hedda
Gabler, Madeleine i Daudets
»Ett hinder», Emma Scarli i
»Stulen lycka», »Frou-frou»,
Dolores i Sardous »Allt för fosterlandet»,
för att ej nämna ett antal mindre
lustspelsroller.
leke alla dessa uppgifter ha lyckats lika
väl. Hennes område är företrädesvis
nutidsskådespelet på prosa — i det historiska
skådespelet eller i versifierade nutidsdramer
märker man stundom, att konstnärinnan icke
genomgått elevstadiets »träning», innan hon
så till sägandes sprungit in i
primadonnafacket, och om än vackra enskildheter i
hennes Hjördis, Svanhild, Hermione och
Dolores måste erkännas, så är det dock icke
i dylika uppgifter hennes talang kommit till
sin fulla rätt. Hela hennes temperament
pekar hän mot mitidsuppgifter. Det är, som
om hennes konstnärsindividualitet trängtade
att i full naturlighet få framlocka det
egendomliga i den verklighet, som omger oss,
och däraf skapa en fin och öfvertygande
tolkning. I full naturlighet visserligen —
men i adlad natur. Ty ett af hufvuddragen
i fru H:s konst är nobless, en medfödd
nobless, som redan ger sig uttryck i hennes
yttre person.
Fru Håkansson som vFrou-frout.
Ett annat hufvuddrag är själfullheten i
hennes konst. Bakom det vackra och nobla
yttret gömmer sig en skarp och säker
intelligens, som uppfattar hvarje replik med
kärlek och smidighet just såsom författaren
menar den.
I hvilka af nutidsrollerna är det som
hennes betydande konstnärsskap sätter sin
rikaste frukt? Utan tvifvel i de uppgifter, där
skönheten och lyckan, som synas bestämda
att stråla ut från dessa ögon, förmörkas af
moln och vemod. Det är fallet i Florizel,
i den unga frun i »Hela världen», i
»Frou-frou», i Emma Scarli och framför allt i Nora,
i Anna Hjelm och i Hedda Gabler.
Särskildt i det sista stycket har hon löst den
svåra, man skulle vid läsningen tro omöjliga
uppgiften att förkroppsliga den på en gång
kalla och varma fin de siècle-kvinnan, hvars
släktskap med vissa grekiska och romerska
kvinnoskepnader ännu en gång bekräftar
frändskapen mellan Ibsen och det antika
dramat. Hon gaf åt sin tolkning just den
sfinxaktiga och dystra, men trots allt af en
viss sympati omgifna personlighet, som Ibsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
