Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jungfru Gertrud. Ur diktcykeln »En kärlekssaga på Björkeberga» af A. U. Bååth. Med en teckning af Victor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jungfru Gertrud.
Ur diktcykeln »En kärlekssaga på Björkeberga»
af A. U. Bååth. 1
Med en teckning af Victor Andrén.
I.
M llena gick hon i slottets
•J blommande rosengård,
där örtesängarna trifvas
vid ali hennes vänliga vård.
Kring hvita rosor och röda,
lavendel och rosmarin
där fladdrade sommarfjärlar
och surrade humlor och bin.
Sin morgonfägnad hon hade
af blomstrens brokiga skatt,
af vällukt ur daggiga kalkar,
som öppnats i svunnen natt.
I trädgård, af häckar hägnad,
blef sinnet så sommarstämdt’;
hit nådde ej röster kärfva,
ej borgstugans bullrande skämt.
Den ro, som i surrfylldt solsken
kring ångande örterna låg,
nu liksom sänkte sig neder
med drömmar i jungfruhåg.
Då hörde hon steg helt plötsligt,
och när hon vände sig om,
hon såg sin fader — med honom
en främmande ädling kom.
Och denne hälsade lifligt:
»Jag for öfver svallande sjö,
jag gästade Södern, men aldrig
jag fann en stoltare mö!
Jag hälsar er jungfru!» — Hon kände,
hur rodnad på kinderna sprang;
förvirrad hon vardt, hon smektes
af stämmans melodiska klang;
det malmfulla svea-målet,
hans tindrande ögonkast,
allt väckte, dårande ljufligt,
en sinnesoro i hast.
# När borta han var, icke hade
hon fägnad af örterna mer. —
Nu står hon på björkklädd kulle,
och honom, blott honom hon ser.
II.
Mot stammens bländhvita näfver
sin panna hon lutar lätt;
kring fasta midjan sig gjuter
pärlstickade dräkten tätt.
Ur ögonen, bruna och djupa,
det strålar en dager varm;
en suck af vaknande längtan
häfver den stoltas barm:
»Månn han ej är korad att vara
den brudgum, om hvilken jag bedt
i giftermålsbönen, som fader
och moder att läsa mig gett?
Hvi mötte mig sällsamma skimret
ur ädlingens blåa blick?
Hos ingen tillförene såg jag
så ädelt och manligt skick.
Det skönjes, att icke han fostrats
i borgstugor blott och i stall;
visst hafver till annat han lyssnat
än eder och hundars skall.
När hän emot apelgården
han gick, då såg jag det allt:
hans trotsiga, starka nacke,
hans smidiga gång och gestalt.» —
Och solljuset smeker den mjuka
mossan på mark och sten:
så faller lent öfver själen
de manliga blickarnas sken.
För vinden kronornas skuggor
dallra på solstänkt grund:
så bäfvar själen, när plötsligt
den väckts i morgonens stund.
1 Med benäget medgifvande af förläggaren, herr Fritiof Hellberg, meddelas detta diktprof ur
A. U. Bååths i dagarna utkommande lyriska epos, jämte en af de illustrationer af Viktor Andrén, som
pryda den elegant utstyrda boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
