Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern vid Trädgårdsgatan. En återblick. Af Emil Grandinsson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skelade efter makten och lifsnjutningen,
var nog att stämpla honom till en stor
skådespelare.» Om samma roll säger en
samtida recensent: »Vi skulle här vilja
påstå, att man efter Keans, Kembles,
Devrients och Esslers död skulle
förgäfves på någon europeisk teater söka
att få se något jämförligt med herr
Torsslows Ludvig XI.» — Sara Torsslow,
med sitt uttrycksfulla ansikte, sina stora,
talande ögon och den kraftfulla,
djupliggande, i vissa ögonblick nästan
manligt klingande stämman, spelade här,
utom de förut nämnda Syster Gudule
och Lucretia Borgia, äfven Lady
Macbeth och den komiska hufvudrollen i
»Tant Bazu eller Den högförnäma
fiskköperskan».
Vi, som ej sett dessa stora döda i
utöfningen af deras konst, hafva svårt att
förstå, hvarutinnan de skilde sig från
hvad senare tider hos oss kunnat gifva.
Det torde hafva varit väl lika mycket
skillnad till arten som till graden; de
spelade i en större ton, med mera färg,
större bredd i patos och gester, än
hvad vi nu få se. Men omkring dem,
under deras ledning, uppväxte ett yngre
släkte, som ända till våra dagar varit
denna scens prydnader. Edvard Swartz’
namn är för eftervärlden företrädesvis
förknippadt med den svårmodige
danaprinsens roll, men innan han vid sin
debut å k. teatern den 7 november 1853
på ett så lysande sätt vann detta stora
slag, hade han under åtta år tillhört
Torsslows scen och spelat ett stort
antal roller under en samvetsgrannhet i
studium och själfkritik, som ej kan nog
berömmas. Bland hans roller på denna
scen kunna nämnas: Anton i »Rosen på
Tistelön», Edgar i »Kung Lear», och
Dauphin i »Ludvig XI». — Den Torsslowska
scenen var rik på förmågor, den var så
rik, att den till och med hade, hvad vi
under decennier saknat: en första rangens
ung, eldig älskare. Äldre personer, som
beklaga denna brist hos samtiden, föras
vanligen under sin lilla jeremiad in på
52 —
det där gyllene »förr i världen», och då
dröjer det ej länge, förrän de nämna
Gustaf Kinmanssons namn. Hvad Carl
Gustaf Sundberg varit och var för den
kungliga scenen mot Emilie Högqvist,
Aurore Strandberg och Elise Jacobson,
det blef Gustaf Kinmansson för Mindre
teatern med Helfrid Torsslow-Kinmansson
som motspelerska. De gåfvo
kärleksscenerna ur »Romeo och Julia», »Axel
och Valborg» och »Kung Renés dotter»,
han med en lyrisk glöd i den härliga
stämman, hon med ett inåtvändt,
jungfruligt behag, som bäggedera gått ur
tiden — på scenen. Hans bana stäcktes,
hans område begränsades af egen
sjuklighet och tidens utveckling från
romantikens älskogsdramer till de moderna
salongskomedierna, men hon, hans hustru,
stod länge kvar vid denna scen, lämnade
de unga flickornas fack för att öfvertaga
fruarnas och gick därifrån till de komiska
gummornas. Den, som endast sett hennes
madam Röntved och madam
Rundholmen, hennes »moster Lisen», fru Barck
och Malla, kan ej föreställa sig, hur hon
varit som Jolanta, Julia, Cecilia Vasa,
Laura (i »De nygifta») och Antoinette (i
»Klädeshandlaren och hans måg»), men
äldre teatervänner veta att förtälja
därom, och när de det göra, börjar stämman
gärna att skälfva.
Om de nu nämnda företrädesvis
uppträdde i tragedien och det romantiska
skådespelet, så saknade teatern dock
icke sin komiska repertoir. Här är
Stjernströms namn icke blott det oftast
förekommande utan äfven detpopuläraste,
det som skall lefva längst. Bland hans
hart när otaliga roller blir valet svårt,
om blott några skola nämnas. Till de
märkligaste höra: Don Cesar de Bazano,
Farinelli, Fiolin i »Perukmakaren och
hårfrisören», Poirier, Sjöwall och
Dar-danell samt bland större saker Don
Carlos, Figaro och Natan den vise.
Under ett gästspel ä Kungl, dramatiska
teatern 1864—65 väckte han mycken
beundran som härtig Gaëtan dAleria i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
