Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern vid Trädgårdsgatan. En återblick. Af Emil Grandinsson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554 —
själf uppträdde som gäst under ären
1854—55, för att sedan i början af
1860-talet. då han lämnat sin plats som
styresman för Kungl, teaterns scen, åter
uppträda några gånger och från dessa tiljor
säga sitt farväl i Michel Perrins
älskvärda gestalt — den 15 maj 1863. Under
Stjernströms oafbrutet lyckosamma
styrelse inträdde så småningom en
förändring i arten af repertoir. De franska
komedierna kommo alltmer i främsta
ledet, Augier, Sardou och — Offenbach
höllo sitt intåg. Frän början af
1860-talet började Knut och Betty Almlöf
att här framföra sina förträffliga skapelser.
Gustaf Fredrikson.
Efter fotografi af Aron Jonason i Göteborg.
De kunna sägas representera öfvergången
till hvad komma skulle: N. W.
Alm-löfs son och Pierre Delands dotter
tillhörde denna scen blott ett par år, innan
den blef »kunglig».
Och när konungen inköpte huset af
Edvard Stjernström och däraf skapades
Kungl, dramatiska teatern, så uppstod
en sammanslagning, som i sig upptog
allt det bästa vårt land då ägde af scenisk
framställningskonst, och dock återstod så
mycket godt, att det Äman-Poussetteska
sällskapet kunde bildas och med fog
vinna sitt stora anseende. Från Kungl.
teatern kommo Nils Vilhelm Almlöf,
Carl Gustaf Sundberg, Johan Jolin, Axel
Elmlund, Victor Hartman, Svante Hedin,
Zelma Hedin, Elise Hwasser, Berta
Bock (fru Tammelin), Gurli Åberg,
Cle-mentine Swartz m. fl. Därifrån kom ock
den unge Gustaf Fredrikson, som under
den förra vintern gjort sin lyckade
debut i »Min tants planer» och »Kärlekens
försyn», och den 17 september 1863
uppträdde ban för första gången å Kungl,
dramatiska teaterns scen i »Så kallade
hedersmän.» Det är förut nämndt, att de
franska konversationskomedierna redan
dessförinnan börjat framträda. Genom
hans därför särskildt lämpade begåfning
har genren måhända blifvit mera odlad,
än den annars skulle ha blifvit; att den
gjort sig mera gällande och förefallit
liksom mera värd, än den skulle varit
utan honom, det är säkert. Men om vi
besinna, hvad denne skådespelare, som
i dessa dagar firat sitt trettioärsjubileum,
gifvit äfven utom detta fack, om vi skulle
söka nämna de märkligaste stycken, som
gifvits under dessa är och i de allra
flesta af dem funne en af hans
märkligaste roller, då inse vi ock, att de
gångna 30 årens æra kan sägas vara
hans, ja att han äfven kan taga åt sig
en stor del af deras vunna ära.
Men vi vilja ej företaga en sådan
uppräkning. Denna tid ligger oss för nära
för att kunna och böra få sin historia
skrifven med växlande uttryck för beröm
och klander. Vi vilja ej heller nämna
de mänga, som vid Fredriksons sida
kämpat och vunnit och ännu stå kvar
i striden. Här må endast nämnas några,
som alltför tidigt lämnat denna scen. Vi
minna om den unga, tidigt bortgångna
Valfrid Torsslow-Moberg samt om de
senare årens tre yppersta kvinnliga artister,
som afgått från scenen före den nu firade
minnesfesten: Olga Björkegren, Lotten
Dorsch och Ellen Hedlund-Hartman.
Huru stora dessa förluster varit, vet
och känner hvarje teatervän, men må
ingen inför sig själf förneka, att »det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
