Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marknadsresan till Jokkmokk. Ett kapitel ur en samling ströftåg i Lappland. Af Hugo Samzelius. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vintereftermiddagen var bister, mörk och
otreflig, hvadan vi föresatte oss att söka
sofva ända fram, men häraf blef intet,
ty vägen var rent ohjälplig till följd af
de föregående dygnens ihållande snöfall
och yrväder. Vi körde dessutom strax
i början fast i en djup drifva och hunno
minsann blifva riktigt vakna. Slädens
skidböjda medar gledo visserligen ganska
lätt, men i de lösa drifvorna sjönk hästen
ofta ned ända till buken pä den smala,
obanade skogsvägen, som dessutom var
mycket brant och stenig samt slingrade
mellan bergshöjdernas furor. Efter en
besvärlig färd kommo vi ned till
Luleälfven vid gästgifveriet Storbacken och
gingo där till hvila.
Följande dag fortsatte vi resan till
Vuollerim, hvarest Stora och Lilla
Luleälf strömma samman till ett enda vatten.
Här i närheten är den förmögne
nybyggarlappen Piates-Olli bosatt, hvilken Karl
XV förärade ett dyrbart kruthorn som
hedershonorar för en omsorgsfull
renskötsel. Konungen köpte nämligen under
sitt besök här uppe en hjord renar, hvilka
omhänderhades af denne Piates-Olli och
förvaltades af nuvarande öfverstelöjtnant
B. i Gellivare. Från Vuollerim färdades
vi vidare uppefter den frusna, isbelagda
älfven — denna älf, som är så
hänförande vacker sommartiden — till
gårdarna Paijerim, Kåskats och Sjellerim,
hvarefter vi snart passerade polcirkeln
och således kommo inom den arktiska
regionen. Slutligen nådde vi fram till
Jokkmokk, hvarest redan en mängd
marknadsbesökande tillstädeskommit, ehuru
marknaden och tinget skulle begynna
först dagen därpå. Vi togo in i
Renmans gästgifveri.
Arla i den skumma vinterdagens
gryning stego vi upp, stoppade nytt hö i
lapp-skorna och vandrade ut på
marknadsplatsen. Morgonen var blid, och det
artade sig till dagsmeja och töväder.
Stojet var redan i full gång, ty nu hade
lapparne, dessa fjällöknarnas egendomliga
herdar, kommit tillsamman efter att ej
hafva sett hvarandra på mången god dag,
kommit djupt ur vildmarkens fjärmaste
gömslen, och nu hade de naturligtvis
mycket att språkas vid om.
Nomadiserande lappar hade infunnit sig med
hudar, ben- och pannskinn (»bellingar» och
»härnor»), stekar, märgben, horn och
tungor af renen, denna deras enda
existenskälla i ödebygderna, med hårdfrusen
sik och röding ur fjällsjöarna, finaste
skohö af utkammadt starrgräs m. m. En
och annan utbjuder jämväl skinn af fjäll-
och blåräf, järf samt möjligen björn. I
stället för allt detta gäller det nu att
förskaffa sig mjöl, kaffe, socker, tobak
och annat mera af handlandena,
»borgarne», som inleda affären med de öfliga
suparna och gärna vänta med det
slutliga afgörandet tills fram mot middagen,
då lappmannen hunnit få sig en liten
florshufva. De veritabla fjällapparne, som
äro iförda sin bekväma, prydliga
nationaldräkt, hafva färdats hit med renar,
pulkor och transportakjor, medan åter
nybyggarne kommit med hästar och
rissleslädar samt uppträda i vanlig svensk
allmogeklädsel.
I allmänhet äro härvarande
lappstammar långt ifrån välbärgade och anse sig
förmögna med några hundrade renar, då
däremot en rik Karesuando- eller
Koutokäino-lapp räknar ett par tusen djur i sin
hjord. Jokkmokklappen är kortväxt men
muskulös och uthållig. Kvinnorna gå
klädda i kolt eller mudd, hätta och
brokiga hufvudkläden samt bära håret
flätadt och omviradt med »pärlband», granna
glaspärlor på en snodd af rensenor. Deras
bälten till kolten äro ofta smakfullt väfda
i rutiga mönster af rödt, grönt och gult
samt utstyrda med hängtofsar och
tennprydnader. Männen hafva hätta, högt
uppskörtade koltar och snäfva, grå eller
gråblå vadmalsbyxor, som framhäfva både
hjulbentheten och muskelstyrkan.
Jokkmokklappen har i motsats till nordligare
boende nomader dåligt inkörda renar.
Tennbroderiet, som förr blomstrade
härstädes och hvarmed ren-seldon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
