Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 584 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Georg Norrby och Svante Hedin. Af E. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svante Hedin.

skildt i franska farser och lustspel, hvilket
nu kallas och länge kommer att kallas det
hedinska. Jag afstår från att här uppräkna
några af hans roller. Hos Hedins begåfning
spåras ej den utveckling från ett fack till
ett annat som hos många andra
skådespelare. Själf har han visserligen fått silfver
i håret, visserligen äro flera af hans senare
roller af författaren menade som äldre män,
t. ex. i »Roderick Heller» och »Duvals
skilsmässa», men in i det sista har han spelat
sin »Bengaliska tiger» och sin »Kopp te»
med samma lynne som för trettio år sedan
och som i trettio andra roller. Man kan
därför säga, att han ej åldrats från ett fack
till ett annat; hans fack har hetat »Svante
Hedin», och det har han odlat med
oförminskad framgång i år lika väl som på
femtiotalet. Detta kunde ju anses som ett
klander, vore det ock, om Hedin någonsin
menat eller begärt, att saken borde ses
annorlunda. Men det har han ej, han har spelat
som han var van, och för hvarje gång han
inträdt på scenen, har i salongen försports
detta sorl och sus, som tyder på att
publiken är färdig att skratta och som
ej mött någon annan af våra
skådespelare så pålitligt som honom. På
Köpenhamns »Kongelige Teater» består
köpenhamnspubliken ett liknande åt sin
afgudade »Olaf», vi hafva gifvit det åt
vår »Svante». Och när han så började
tala och spela, i svindlande fart, med
hastigt afhuggna slut på de långa
tiraderna och med ett skälmskt, spirituellt,
älskvärdt ögonkast ut i salongen till
alla vänner dch bröder på parkett —
då skrattade vi, skrattade så, att vi
glömde ali kritik om sannolikhet och
individualisering, och vi gåfvo hans
glada gemytliga spelsätt obetingadt rätt,
ty han fick därmed skrattarne på sin
sida, och den som det får, har alltid
rätt.

Svante Hedins stora popularitet beror
till stor del på hans älskvärda
personlighet äfven utom scenen och på den
massa anekdoter om hans kvickheter
och infall, som lefva på hvar mans
tunga. Jag slutar med att berätta en
sådan, som förskrifver sig från
kulisserna och som har den för de
hedinska anekdoterna ej alltid pålitliga egenskapen
att vara sann. Hedin brukar själf skämta
om, att han måtro är ganska mångsidig ändå,
han har »till och med uppträdt i de stora
Meyerbeerska operorna». Detta är sant, han
har spelat med i dem men som — stum
person. I »Profeten» har han varit en af
kurfurstarne, i »Robert» har han uppträdt
som prinsen af Granada. En ännu lefvande
sångerska, som då sjöng Isabellas parti,
berättar, hurusom prinsen af Granada en gång,
då han stod invid Isabellas tron i 2:a akten
och hon just skulle börja sitt stora solo
»Trumpeten höres mana: segra eller fall»,
på sitt mest förbindliga, älskvärda sätt hviskade
till henne: »Mina lilla! Vill inte Mina ha’ en
apelsin? Jag har en här i manteln.» Hon
hviskade åt honom att vara tyst och ej narra
henne till skratt, men han frågade outtröttligt
vänligt: »Vill inte lilla Mina ha’ en apelsin?»
I denna lilla anekdot ligger intet komiskt för
den, som ej sett och känt Svante Hedin, men
den, som det gjort, måste skratta däråt.

Så var det ock med hans konstnärsskap.

                                                E. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>