Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mäster Holmsten. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mäster Holmsten.
Af Verner von Heidenstam.
livade alla torparesöner varit lika
be-"^C gåfvade som han, skulle hela
landet nu ligga obeboeligt och öde.
Dumheten är cementet, hvilket sammanhåller
världen. Ack, när jag minnes er, ni
berättelser från min barndoms år, hur
fuktas icke ögat, fast läpparne småskratta!
Född med segerhufva på en skottdag,
hade han knappast hunnit att äta sig
sjuk på sin tionde födelsedags äggtunga
ostkaka, innan han funnit på att förvandla
den bergsbäck, som sjungande och
småskrattande tumlade stugan förbi, till en
tjänande barnflicka åt den yngre brodern.
Han förfärdigade vattenhjul och spände
hopknutna remmar och tåg ända in i
kammaren, där de drogo vaggan, medan
föräldrarne voro ute på fältet. Vaggan
gick och gick i timmar och i dagar, ända
till dess barnet vardt så gråblekt sjukt,
att doktorn måste hämtas från
Askersund. Det var en liten fetiagd man med
rödlett blankt ansikte och rak näsa, och
af bara vördnad kunde den lille
Holmsten, som redan länge burit det
gycklande binamnet mäster, icke motstå att
om morgonen inställsamt draga upp
rullgardinen i kammaren, där den store herrn
sof med en af sin hustrus medförda
bind-nattmössor om hufvudet. Men när så
doktorn skulle stiga upp, var hans peruk
försvunnen. Där letades under säng, i
fållbänk och kista, men peruken förblef
lika gåtfullt borta, och ingen annan hade
varit där inne än den lille mäster Holm-
sten. Först fick han stryk af doktorn,
så af modern och slutligen af fadern,
men det oaktadt visste han ingenting
om den kastanjebruna peruken. Midt i
frostiga hösten måste doktorn stiga i
släden med nattmössan knuten under
filthatten, och när han kom till grinden,
höll han in bläsen samt vände sig och
hytte åt stugan med en skrämmande
befallning till fadern att banka och slå så
länge, till dess peruken kröp ur sitt gömsle.
Fadren slog och bankade, och till sist
kom julen med sina grenljus af talg, som
drypande fasttrycktes i bordskifvan. En
sådan högtid fordrade också särskildt
festliga anordningar, och därför lyfte den
lille mäster Holmsten myrtenkrukan ur
fönstret samt begynte varsamt och
prydligt nedfira den rödrandiga gardinen af
bomullstyg, som flugprickad och grå ända
till dess suttit uppdragen på sina trissor
af trådrullar och snören af segelgarn.
Modern höll just på att hälla upp gröten
ute i köket, och fadern stod just med
sin rena skjorta öfver hufvudet, då
gardinen surrande begynte falla och ur sina
veck framsläppte den peruk, som under
doktorns natt legat på fönsterbrädet och
som om morgonen obemärkt fastnat i
gardinen och hissats till taket. De båda
gamla stirrade mållösa, och i julaftonens
stillhet bad och grät den lille mäster
Holmsten så högt, att det hördes ända
bort till stallet, dit drängen gått med
strö. Allt kom det sig däraf, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
