Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett skalderykte. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SKALDERYKTE.
47
»Lofva mig två ting, sade han.
-—. Två tusen, om du vill.
— Det är alldeles tillräckligt svårt att
hålla två löften. Ungdomen är snabb att
lofva och ännu snabbare att förgäta sina
löften. Lofva mig, att du på inga vilkor
blir den angripande.
— Det lofvar jag.
-— Lofva mig vidare, att du ej söker
öfverbevisa henne.
-— Hvad skall jag då göra?
— Motsäg, anklaga, trotsa! Men gif
inga skäl, eljest är du förlorad.»
Den Ibsenforskning, om hvilken i dessa
läder är fråga, går till väga på samma sätt,
jag antager visserligen utan någon i förväg
uppgjord plan, blott instinktivt, endast
därför, att hatet alltid framgår sålunda
blundande, när det är rätt fullblodigt.
Vi s. k. »mest osjälfständiga», som i
trettio år »mest beundrat Ibsen», vilja nu
söka gifva några få skäl därför, några af
dessa skäl, dem fru Nyblom säger sig hafva
så förgäfves sökt aflocka oss. Jag tror icke,
att hon hör på dem. Men jag tror vi
kunna skaffa oss ett visst nöje genom att
än en gång säga dem åt hvarandra. De
erinra oss om en del inre arbete, på hvilket
man vid ålderdomens gräns kan känna sig
benägen att se tillbaka; och de erinra oss
om intellektuella njutningar ännu från i
går —- kanske i dag.
De ungas skäl kan jag icke fullständigt
känna; ej heller utländingarnes.
Om våra egna åter bör en hvar af oss
vara i stånd att något så när gifva en ärligt
frågande besked.
Vi hade länge nog gått här och
längtat. Och när — i midten på 1850-talet —
norrmännens nya diktning började strömma
in öfver oss, funno vi i den just, hvad vi
hade längtat efter. Så enkelt är hela
spörsmålet och hela svaret.
Närmast föregående mansålder hade,
särskildt med afseende på dessa behöfs
tillfredsställande, haft det rikt. Vi voro
förmöget folks barn och hade sådanas anspråk,
medan dagens vittra tillgångar allt
kännbarare krymte hop. En vanlig rubrik öf-
ver litterära tidskriftsuppsatser var denna:
»Är poesien död?» Praktiska och
teoretiska bekymmer trängde skönhetskrafven ur
banan. Alla institutioner tedde sig
bofäl-liga och nödgade till revision: kyrka, stat,
brottmåls- och ekonomiska lagar,
undervisnings- och försvarsväsen, lärdomssystemet
lika visst som de oskrifna lagarne för
um-gängeslif och vanor m. m. Vi kommo
— kort sagdt — i stunder af resignation
till ordagrannt samma slutsats som fru
Nybloms i dag: »Nu sysselsätter sig
mänskligheten med så många viktiga frågor, som
först måste lösas, innan den får ro att dikta
igen. Frågan om huru människorna skola
kunna existera måste bli besvarad, innan
det kan bli tal 0111 någon ny stor
diktning.»
Men så är det i själfva verket aldrig,
mer än i en och annan vrå af världen;
icke i hela den pulserande, lefvande
världen.
I midten af 1850-talet var det
emellertid så i Sverige. Här funnos kvar blott
några jämförelsevis matt förklingande ekon
från de götiska, Manhems- och
Aurora-förbundens sång; våra beryktade
romanförfattarinnor, hvilkas böcker ju hittade väg äfven
långt utom landets gränser, mäktade i alla
händelser ej gifva dessa sina verk det
artistiska mästerskapets prägel; våra
vältalare höllo nästan bara ideliga parentationer
öfver det förgångna.
Men utomlands var det ej så. Där
diktade man hängifvet och där var man
vältalig midt under trycket af de sociala
ombildningsbehofven, och utan att blunda
eller antyda skygghet för dem. Ännu
befunno sig (för att nämna några namn)
Hugo, Tennyson, Runeberg, Bryant,
Emerson, Longfellow, George Sand och
Tliac-keray i sin fullaste lifskraft. Redan hade
de store ryssarne släppt ut åtskilliga af
sina mästerverk, fast vi ej kände dem.
Andra utländingar åter, dem vi kände,
förstodo vi ännu ej. Så t. ex. den nämde
Thackeray. Vi sade alldeles det samma
om honom då, som det fru Nyblom säger
om Ibsen nu: att han ej »förmådde väcka
sympati för de felande», att har.s personer
voro till det mesta »lumpna uslingar», att
han blott piskar sin nästa och »man blir
icke lycklig af att förvirras, förblindas och
plågas», att hans nit var icke godhet, hans
löje »icke humor», bara kallgrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
