Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En sommardag i Lappmarken. Af Richard Melander. Med 3 teckningar af Johan Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARDAG 1 LAPPMARKEN.
55
sina söner för. Och det var ju alldeles
klart då, att han själf måste ha utöfvat
allt detta onda. Gumman hade tagit
saken så hårdt, att hon helt enkelt ville,
att jag skulle skilja dem åt. Alla
försök att åstadkomma en försoning
makarna emellan strandade på hennes
ensidiga fordran, att han skulle bedja henne
om förlåtelse för allt hvad han brutit,
men utan att få i vederlag ett enda ord
af motsvarande bikt från hennes sida.
Gubben var mer än villig att räcka henne
handen, och han gjorde det också, men
hon hade intet brutit och fann sig icke
heller tillfredsställd med hans afbön. Ty
besatt var han, det stod fast. Länge
höll jag på med henne både den dagen
och ett stycke af den följande, men
förgäfves. Jag hade alla lapparna omkring
mig ute under Guds fria himmel och
talade med och för dem, och gumman var
också med, men mjukare blef hon inte, och
till slut måste jag gifva mig åstad hemåt,
sedan jag haft mer än rimliga
svårigheter att få en lots och bärare för
återfärden. — Och nu kanske det är skäl i
att fortsätta vår hemfärd, eftersom det
nog ändå blir sent, innan vi hinna fram.»
Det hojtade i skogen; långa utdragna
rop, som kommo nedifrån en vidsträckt
myr och upprepades från andra hål).
Jag trodde det var »getare» eller
boskapsvaktande pojkar, men den
mång-vetande Tjårre med de röda polisongerna
upplyste, att det var lappar, som höllo
på med att sammand rifva renarna till
mjölkning. Och han hade rätt. Det
slet och slog i buskarna nära oss, och
snart hördes det egendomliga knäppande
ljud, som renens has-senor gifva från sig
under springandet. Vi sågo dem ila fram
öfver stigen, den ena efter den andra,
ståtliga tjurar med väldiga horn och
spensligare kor med fina kronor, alla rörande
sig med de mest elastiska steg och
skickligt undvikande att stöta hornen mot de
tätt stående trädstammarna. Det var en
sällsamt anslående syn. Då och då
hördes ett retadt och starkt fnysande från
någon tjur eller en kalfs hårda läte midt
emellan bölande och bräkande.
Vi hade kommit just i rätt tid. »Ren
gärdet» framskymtade snart nere på
myren, en enkel rundad inhägnad af tjugo
till trettio stegs diameter, sådan som
finnes på Skansen å Djurgården.
Nära rengården brann en eld.
»Vil-lax» (Vilhelm), gamle lappen i
Koppsele, satt med snugga i munnen och knöt
fiskegarn, medan den brunhyade
svart-hårige sonen låg framstupa bredvid och
såg pä. Lars och Mattias, två lappar
med rent »svenska» färger å ansikte och
hår, hade intagit bekväma ställningar på
rygg invid elden. Arbetet att indrifva
renarna sköttes af Eva-Kajsa och den
lilla nätta, täcka Maria samt dennas
syster Sara.
Vi voro alla gamla bekanta från den
stora kyrkhelgen vid midsommar, och
Maria var icke sen att bjuda oss bästa
kaffe med renost, hvilket smakade så, att
jag sent skall glömma vare sig kaffet
eller den snälla lappskan, som för öfrigt
i sitt tal och sätt att skicka sig står
oändligt långt framför bygdens svenska
bondkvinnor.
Plötsligt reste sig Mattias. I handen
hade han lasson, »svoppen».
»Nu torde det vara bäst att börja på,»
sade han kort och godt och gick bort
till rengärdet, som nyss tillstängts om
de indrifna djuren. Lars var icke sen
att följa.
Vi hade, högst intresserade, bildat
en åskådarpublik med »plankbiljett.»
Tjårre höll sig intill oss för att vara till
tjänst med sin mångkunnighets tungt
vägande ord. Och så börjades det. En
viss oro förmärktes redan i renhjorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
