Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Förtroenden. Diktcykel af François Coppée. Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRTROENDEN.
61
XI.
Hon är en smula sträng, då högt jag läst ibland;
med toffelspetsen stödd emot kaminens rand
ett ord af fin kritik hon stundom låtit falla,
och jag, som valt den bok, jag föredrar af alla,
med handskrift af en vän, från hvilken jag den fått,
försvarat den, fast fegt och ofullständigt blott.
Hur feg är älskarn ej uti sin boja bunden!
— Dock kvinnan fattar själfullt skalderna till grunden,
ej dem, som i lyrik till stolta höjder nå,
men en Sainte-Beuve, som vet att veka strängar slå,
men en Musset, då han sitt skratt förmår att gömma,
och så en Baudelaire, då han sitt kval vill glömma
och sig i trånad rör med luft af dofter mängd —
för dem är vägen ej till hennes hjärta stängd.
Jag läser om en strof, där henne när jag sitter,
då, som hon säger, ej min skald är allför vitter,
i detta ljufva bo, där kyssar dväljas med.
Och boken glider lätt på mattan oftast ned.
XII.
Stundom tar du mina händer, ser mig varmt i
ögat in
med den goda, underbara, djupa blick, som blott
är din.
Halft kamrat och halft en syster milda dina ord du
faller
och en vek förmaning ofta i vårt samspråk till mig
ställer.
Uti ord, som ömt mig trösta, frågar du mig sakta då,
hvilka långa kval som härjat mina bleka kinder så,
hvarför blicken sänks och hvarför öfver pannan
skuggor fara.
Men jag skyller på en småsak, länge vägrande att
svara.
Dock du tror mig icke, innan blygselgripen jag
till slut
ali den sorg, som blekt min tinning, i ditt sköte
andas ut,
om en yrkesbroders hätskhet och ett anfall mot
min lyra.
Nästan skälmskt men utan afbrott åhör du min bikt,
du dyra.
När jag ändtligt tystnat armen kring min hals du
lindar tätt
på ditt fängslande och mjuka, ständigt lika nya sätt,
och med ali den trolska skiftning, som du i din
stämma äger,
smeksamt vid mitt öra endast dämpadt ordet: »barn» !
du säger.
»Barn med stora sorgsna ögon, som mig blicka
trötta an
med en min som lifvets glädje utan misskund lyst
i bann,
då man lyckligt älskar, säg, hur kan man sådan
uppsyn äga?
Åh, ni otacksamma skalder, huru knappt er gunst
ni väga!
Vi som veta, att var skönhet länge lefver i er sång,
att ni oss odödliggöra någon inspirerad gång,
våra stackars Evashjärtan utaf glöd för eder bäfva,
medan ni mot gyllne drömmar edra blickar tank-
spridt häfva.
"Ack, ni ana, huru lätt ni till er lager rosor få,
hur till eder ynnest alla öppet som i smyg vi trå.
Därför, om en stund af ömhet vi hos eder lyckats
vinna,
nästa dag vid dåligt lynne, liknöjdt kalla vi er
finna.»
Stum jag hör dig glädtigt hviska med ett harmlöst
raljeri
tusen saker att förjaga lekande mitt grubbleri,
och de sofva likt en vaggsång uti slummer hat och
smärta,
tändande en vårlig lifsfröjd åter i mitt sjuka hjärta.
Och du upphör först att tala, då jag skådar framåt
fritt
med ett åter klargjordt sinne, lika ungdomsljust
som ditt,
då du skänker mig ditt tillstånd med min känsla
än i skälfning
ätt dig kyssa, som jag brukar, lätt på ögonlockens
hvälfning.
XIII.
En kylig sol har färgat frosten röd.
Novembersky bär julis rosenglöd.
Vi vandrat ut att njuta af dess prakt,
i brämad dräkt mot kölden på vår vakt.
Du svept dig in i kappa, muff och slöja —•
då plötsligt ibland glada barn vi röja
en tiggarflicka, härjad utaf nöd,
midt ibland sorglös lyx och öfverflöd.
Hon småler matt — det är hektik, som ler —
och en violbukett oss köpa ber,
i aning om den fröjd, som oss bevingar,
och hoppet, att förtjänst den henne bringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
