Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - François Coppée. Af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9o
SIGRID ELMBLAD.
Francois Coppées bostad är belägen
vid slutet af rue Oudinot och vetter åt
vida trädgårdar, i en atmosfär af hvila och
fred, dit ljudet af kyrkklockorna och
kasernernas tapto blott dämpadt tränger. I
denna omgifning — vi låna Lescures ord —
finner man oftast skalden sittande i en
hvilstol af halm, med ryggen åt det
vidsträckta biblioteket, en fond, hvars mörka
allvar passar förträffligt till hans
tankfulla uttryck. Med drömmande, utåtriktad
blick, och insupande doften af de rosor,
hvilka alltid pryda fönsterbrädet, mottar
han sina vänner, onsdagsbesökare eller
söndagsgäster.
Iklädd sin bruna sammets- eller röda
flanellsrock, rullar han sina cigarretter och
smeker sina kattor. Som han där lefver
i något af profan klosterstillhet mellan sin
syster och sin tjänarinna, med sitt klassiska
hufvud, sitt bleka, välrakade ansikte och
sina ungkarlsvanor, gör han intryck af
någon sorts civil präst utan mässkjorta och
breviarium.
Coppées högmässa är middagen, vid
hvilken han och hans syster med
patriar-kalisk enkelhet göra les honneurs. Han
är hvarken storätare eller finsmakare. Mera
sybarit när det gäller blomdofter,
dagrar och spirituella samtal, än när det är
fråga om maträtter, förtär han dem alltid
tankspridd. Hans dörr står, för att
begagna en litet malitiös liknelse, på glänt för
nöden, vidöppen för vänskapen och
absolut stängd för dumheten.
Han har förblifvit ogift, men att han
förstått både att älska och bli älskad, kan
man ej betvifla. Det är ej den moderna
kvinnan, han gjort till sin idol,
kvinnoemancipationen är en fråga, som han med
tystnad förbigår, och af en kär väninna
begär han, att hon alltid för honom skall
behålla, »smaken af en saftig frukt och
förståndet hos en ros.» Kanske äfven att
de förhållanden, under hvilka den franska
kvinnan växer upp, göra honom främmande
för tanken på hennes själfständiga
utveckling till fullt oberoende i socialt hänseende;
men med så mycken större innerlighet och
sympati vet han att uppskatta den
älskande, uppoffrande kvinnan, modern, makan
och älskarinnan, som vet att hänge sig
och att utan klagan försaka, lida och dö.
Lescures säger: »vi veta att Coppée alltid
förädlat sina lidelser med ett poesiens
blomster och en känslans tår. Intet, som är
mänskligt, har varit honom främmande, men
hans minnen, fastän ej utan saknad, äga
inga samvetsförebråelser.»
Hvad hans hälsa beträffar, hör han till
dessa sega sjuklingar, som i likhet med
Voltaire alltid äro döende och under tiden
lefva till bortåt nittiotalet. Jag skulle ej vilja
vara hans arftagare. Han är den
förträffligaste onkel, man kan tänka sig, men man
får icke ha för brådtom. Själf har han
ej heller något emot sin jordiska tillvaro,
ty —■ »att lefva är i alla fall det enda
säkert kända sättet att existera.»
Bland hans personliga vänner och
talrika läsare torde väl äfven den
förhoppningen vara lika liflig som gemensam, att
han så länge som möjligt skall finna sig
i stånd att rikta litteraturen med nya
högsinnade, varma och formfulländade alster.
Och de, som hans penna förskaffat
stunder af ädel njutning, må de äfven
instämma i hans egen önskan att en gång, då
hans stund är slagen, han i likhet med
abbé de S:t Pierre skall kunna betrakta
döden som — en resa till landet.
Men måtte denna stund vara långt
aflägsen!
Sigrid E/mb/ad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
