Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På Gillögaskären. En sjöfågelstudie. Af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ G1LLÖGASKÄREN.
141
På »Utterkobben», som ligger ett
stycke till hafs, bor den spetsstjärtade
labben. Det är något af falk i honom,
där han, stor som en fiskmås och
jord-färgad, flyger och seglar öfver skäret.
I hans bo har det ena ägget nyss kläckts,
en liten näpen brundunig unge med
blekblå fötter och näbb ligger och krälar
tafatt i redet. Föräldrarne äro mycket
oroliga. Helt plötsligt slå de ned på
klippan, rugga upp sig och släpa smått
med vingarne eller hacka ilsket med
näbbet i marken. Eller slå de lika
plötsligt från sin höjd ned i vattnet och piska
det med sina vingar.
Men det lefves ett annat
fågelsom-marlif härute än vågsvallets och
bränningens. Inemellan skären gå små sund
och vikar, där vattnet endast krusas eller
i stilla dagar ligger blankt och
speglande.
Där hållas gärna ejderhonorna med
sina ungar, »ruggarne». I hundratal ha
de rufvat på dessa skär, i grästufvor, i
bergsskrefvor, under enbuskar, dessa
tarfligt brungrå ejderhonor med sina
bar-plockade bröst, dessa den hängifna
moderskärlekens sinnebilder. Gräsänkor
sedan äggläggningens första dagar, då
hanarne gåfvo sig i flockar ut åt hafvet,
hade som i en förtrollning gått upp i
släktets fortplantning. In pä bara
kroppen ha de bitit af sig dunet, att redet
måtte bli varmt, tidigt på morgonen ha
de täckt öfver äggen och vågat sig till
vatten för att i hast fylla kräfvan,
därefter dygnslånga rufningar, och så hafva
efter nära en månad tålamodets frukter
visat sig. Kläckningen är vid vårt
besök på skären i allmänhet tilländalupen.
I ett bo finna vi ett par nyss ur äggen
komna ejderungar. De äro helt svarta
med en ljus strimma genom ögonen.
Öfverallt på de lugnare sidorna at
skären och framförallt därinne pä sunden
och vikarne se vi ejderhonor med sina
ungkullar från de minsta, svarta till allt
större och mera ljusa grå. Bli de skrämda,
visa äfven de minsta stor färdighet i
sträckdykning, eller plumsa de framåt
under ett förtvifladt arbete med ben och
vingstumpar på en gång. De gamla
flyga kortare stycken, en tung flykt med
rak, nedböjd hals och hängande
bakkropp.
Här och där försvinner en vik
mellan säf och vattenväxter, eller kransas
en liten pöl inne på skäret af höga
grästufvor. På sådana ställen rufva
stjärtänder, bergänder och viggar. Midt i en
tufva ha de gjort en båle af tång och
strå, däröfver ha de lagt en ringvall af
dun och så därinne ända till ett dussin
grön- eller brunaktiga ägg.
På kala berget eller på gräsbevuxna
fläckar ha strandskator och tärnor sina
ägg. Dessa strandskator synas hvar
man går öfver skären, och de visa sig
ytterst uppbragta öfver ens därvaro.
Helt oförmodadt får man höra ett gällt,
drillande läte, och man ser en fågel med
ofantligt lifliga vingslag börja kretsa
omkring en, alltjämt under utstötande af
samma ljudliga läte. Så slår han sig
ned på någon högt belägen punkt i
grannskapet, därifrån han kan öfverblicka
situationen. Han står stilla ett ögonblick,
det är en i allo ståtlig företeelse. Något
större än en dufva, med klara hvita och
svarta färger, en mycket lång, spetsig,
blodfärgad näbb och köttfärgade ben.
Nu springer han hastigt fram några steg,
stannar åter och står i stilla begrundande
en stund med den långa näbben sänkt
mot jorden. Så höjer han näbben, ger
till ett anskri, springer några steg och
flyger upp för att åter en stund under
ängsligt pipande kretsa omkring en.
Det finnes ett och annat kärr i
miniatyr härute på skären. Där växa högt
gräs och tät vass och umbellater med
stora, präktiga blomflockar. Där trifves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
