Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.
147
till befälhafvare öfver
Stanley-Falls-om-rådet. *
Vi öfvergå nu till en redogörelse för
hvad som står att läsa på vår tafla. Om
dess yttre skick gifva de bifogade
teckningarna tillräcklig upplysning. Skifvan
är 52 cm. lång och 25 cm. bred;
upptill är den prydd med ett 16 cm. långt
utskott. Bokstäfvernas form röjer en
visserligen klumpig, men ej alldeles
oöfvad arabisk hand; de skriffel som finnas
äro ej synnerligen anmärkningsvärda.
Genom sina texter visar sig
dokumentet — om man får använda detta
ord — vara ett slags fridlysningstafla,
afsedd att med sin magiska kraft jaga
fiender af olika slag på flykten.
Med undantag af första raden är
alltsammans hämtadt ur arabernas heliga
bok, Koràn. Samma verser som här
läsas, eller andra snarlika, träffas icke
sällan på allehanda amuletter, som
rätttrogna och försiktiga museimän bära på
sig till skydd mot denna världens många
farligheter.
Det är icke i första rummet mot yttre
våld och åverkan, som de heliga
koràn-språken skola utgöra ett värn; framför
allt vill man i dem hafva ett försvar mot
vissa osedda makter, som på demoniskt
sätt kunna ingripa i människolifvet, dessa
makter må nu uppträda i skepnad af
onda andar — araberna säga djinner,
genier -— eller gestalta sig som »onda
ögon» hos någon person, som
missunn-samt betraktar det goda, man råkat fä
på sin lott. Efter mohammedanernas tro
kunna nämligen onda ögon vara lika
för-därfbringande som den grymmaste djinn.
* Huru de politiska förhållandena vidare
utvecklat sig, ses af P. Möllers uppsats i Ord och
bild 1893, sid. 170—185. —De ofvanstående
meddelandena grunda sig på uppgifter af frih. v.
Schwerin. Jfr äfven Gleerups skildring i Tre år i Kongo
II. 378 f.
Efter ett litet ej fullt tydligt ord
möter oss på taflan först en i de
rättrognes mun ganska vanlig åkallan:
Jag söker tillflykt hos Allah mot
Schei-tàn, den stenkastade!
Ära den som äras bör! — i en
besvärjelseformel har mänsklighetens
störste vedersakare berättigadt anspråk på
främsta platsen. Scheitàn hos araberna
är just densamme som Satan hos oss.
Också de båda namnen äro väsentligen
identiska; endast hafva araberna något
litet ombildat det hebreiska lånordet, i
det att de låtit påverka sig af ett
inhemskt uttryck med den analoga
betydel-.sen »orm». På Mohammeds tid voro en
mängd judar, liksom äfven icke få kristna,
bosatta i Arabien, och särskildt hos de
förra står profeten i skuld för många af
de nya idéer, han predikade bland sina
hedniska landsmän. Att han rönt också
kristna inflytelser, antydes bland annat af
det synonym till ordet Scheitàn, han
stundom begagnar. I det arabiska Iblis
igenkänner man ej lätt vårt djäfvul; men
om man går tillbaka till grekernas
dia-bolos och tänker sig mellanformerna
dja-blis och (d)jiblis — af hvilka den senare
ombildningen följer samma arabiska
språklag, som förvandlat ängelen Djabril
(Gabriel) till Djibril — så inser man, att
klyftan mellan de båda nu så skilda
ordformerna är öfverstiglig, om ock en fullt
säker brygga ännu ej slagits däröfver.
Det epitet, med hvilket vi funnit
Scheitàn här utrustad, »den stenkastade»,
låter för oss underligt. Det förklaras
också af mohammedanerna på skilda sätt.
Somliga anse att ordet åsyftar en
arabisk folktro, enligt hvilken djinnerna pläga
smyga sig upp till himlen för att lyssna
på änglarnas samtal, hvarvid de genast
af himmelska väktare jagas tillbaka med
slungade eldbloss. Det är dessa bloss eller
eldstenar, som vi människor kalla stjärnfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
