Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vid korsvägen. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
PER HALLSTRÖM.
nom, ser honom med en stöt af foten
rikta kälken ned mot den andra vägen
och försvinna med sin jublande, hesa
glädje bakom snåren, innan han haft tid
att ropa, står och tänker på krogens
heta luft och eggande buller, — för hans
frusna tanke tar den form af ett
glimmande rödt bål i den hvita kölden, en
puls af lif i den stela sömnigheten, och
han nästan snyftar af afund och
ensamhetskänsla.
Men där komma andra efter, tvenne
fotgängare med slappa, vacklande
rörelser, utan takt i stegen, den ene är smärt,
kanske ung, den andra liten, krokbent,
med blickarna mot marken, på båda har
kölden tryckt sin tunga hand, och äfven
på afstånd synes det lätt, att de höra
till de hemlöse, den mattögda vinterns
leksaker, dem han jagar från ort till ort,
kittlar med frost, gycklar med dvalans
drömbilder och isar med hot, tiggare är
det, och utan att säga ett ord gå de
sida vid sida i slö tillfredsställelse att
dock höra steg bredvid sig.
Den väntande tilltalar dem. »God
afton!» säger han. »Kan Ni säga mig,
om det är långt till stån?» Han vet,
att det är långt dit, och han ville fråga,
om de kunde visa honom, hvar något
barmhertigt folk bor att begära
nattlogis hos, men han blygs att ställa sig
i jämnhöjd med dessa, att bli bemött
som en kamrat till dem.
De mönstra honom med tomma
blickar. »Stån,» gnäller den äldre och
pekar med krokiga fingrar efter
telegraftråden, — »långt till stån! Där ä’ den,
och långt ä’ de dit.»
»Det finns ju verksta i stån,
mekanisk verksta?» Tiggaren böjer sitt
hufvud, som om han tänkte efter, får
blicken på den talandes skor och riktar den
sedan jämförande på sina egna. De äro
bättre, hålla alltså kölden bra mycket mer
ute, och han drar sin mun till ett för-
nöjdt grin. Frågan upprepas, och hån
rycker till och stirrar och gör en knyck
med hufvudet åt sin yngre kamrat.
»Fråga honom, han har vant arbetare
han, han vet nog!»
Den andra lyfter ett par tunga
ögonlock och talar som i en gäspning.
»Mekanisk verksta! Va me å hjälpte till me
bygget efter branden.» — Hans minne
tycks besväras af en tröttande hop af
intryck, och han fortsätter dröjande:
»Har han vari arbetare?» — hans blick
på främlingen tycks nästan gäckande i
sin kalla tomhet.
»Jag är filare,» säger denne snabbt,
»har varit maskinuppsättare också.» Han
känner ett behof att inge dem respekt,
dessa två gråa trasbylten, att låta dem
förstå skillnaden pä folk, fast man råkats
så här på vägen, prata för att känna
sig behärska hufvudstadsbons distinkta
språk, tidningsläsarens allmänna uttryck
i motsats till deras frusna, trögfotade ord,
prata för att värma sig bara och skaka
af sig skymningen, som blir allt tyngre,
mörkare.
Han berättar sin historia, som han
gjort det väl hundra gånger nu, för att
få arbete, för att få en krona af någon
herre till hjälp på resan, för att ha något
att drifva bort tiden med och ge luft åt
sin harm och sin förbittring för någon
bekantskap, när han kunnat få ett mål
mat på en krog. Han berättar fort, med
ord som flyta lätt på tungan, med
referat af samtal, där han spelat en fyndig,
imponerande figur, med ali den dikt,
som ett upprepadt berättande om sig
själf sveper ikring sig, men med en
all-daglig tragedis hela bittra olycka under
pratets väf.
Han nämner ej, hur han först miste sitt
arbete, men sedan, ■— alla projekter, alla
försök, alla de mil han gått, allt det kalla
hån, han fått möta, den ringaktning, hans
dräkt lockat fram, de dörrar, som stängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
