Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konst. Gerhard Munthes dekorativa målningar. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gerhard munthes dekorativa målningar.
179
svarta växa på den sida af trädet, där
ondskans drake gnager på roten, men icke
•dess mindre är den svarta frukten den
käraste. Det är för att njuta af den, som
kvinnorna smugit sig ut i natten, den ena
griper girigt om ett »svart äpple», den
andra svingar sig just öfver från de
föraktade röda till den sköna, tunga gren, på
hvilken ondskans frukter locka. Och de
smaka ej frukten för första gången, ty
trolöshetens skatfjädrar ha redan vuxit fram
på skuldror och ben, och deras steg äro
bevingade. Bilden är en dikt om kvinna
•och synd.
I det hela äro dessa sagostämningar
ursprungligt nordiska till karakteren. I
Helhästen, där den fege, som lämnat striden
med en pil i ryggen, mottages vid
helgrinden af dödsrikets fasor, har konstnären
rent af hämtat ett ämne från den
fornnordiska mytvärlden. Och i de flesta af
bilderna är det nordisk natur och nordisk
känslovärld, han diktat fram i skarpa,
djärfva, hänsynslösa färger. Han kläder
företrädesvis sina bilder i rödt och svart,
i rödt och grönt, eller i ett sällsamt violett,
som påminner om aftonrodnaden på ett
åskmoln. Det är vikingalynne i dessa
stridbara färgackord, hvilkas nordiska
karakter bäst bevisas däraf, att de med
förkärlek användas af både den norske och
svenske bondmålaren. För öfrigt är det just
i det östliga Norges — särskildt
Halling-dalens -—• bondmåleri, som Munthe enligt
eget erkännande fått första impulsen till
sin nya genre. Blott undantagsvis väljer
han ämnen, som äro något aflägsnade från
den nordiska folkdiktningens och
folkskildringens egen föreställningskrets, och där
så sker, synes han påverkad af motsvariga
rörelser i utlandet, ^f en poesi som belgaren
Mæterlincks och en konst som Böcklins, hos
hvilka bägge man utan svårighet upptäcker
ett likartadt förhållande till folkfantasien.
Men jag har länge nog sysselsatt mig
med konstnärens ställning till sitt ämne;
det ligger en minst lika utpräglad
egendomlighet i den stil, hvari han nedlägger
sitt innehåll, och därför är det skäl att
söka uppfatta och förstå den, så mycket
mer som jag tror, att publiken i detta
hänseende har en alldeles oriktig föreställning
om konstnärens syften.
Det finnes ingen attityd, genom
hvilken en konstnär i detta nu förmår att i
så hög grad reta sitt publikum som genom
naivitetens. Det är nämligen så, att
naiviteten är den enda egenskap publiken icke
tilltror sig, och får den i sitt oberäkneliga
hufvud den minsta misstanke, att
konstnären för sin del gör anspråk därpå, så är
han utan räddning förlorad. Och hans
fall är så mycket djupare, som det här ej
gäller den stora, stora publiken, hvilken
tar på god tro hvad man gör eller säger,
utan just den valda publik, som om
hvar-dagarna oljar ihop enkla och osökta
färgstycken efter natur eller modell, som gör
en rundvandring på nationalmuseet två
gånger i månaden och har frikort på alla
ut-ställningspremièrer.
Den är så säker på, denna publik, att
den ej är naiv, och den vill ej bli ansedd
för naiv. Den tror också —- fanatiskt och
oryggligt — att ingen modern
kulturmänniska kan vara naiv. På sista tiden har
man emellertid i dessa kretsar fått för sig,
att det just är naivitet, som konstens och
litteraturens nyaste nyhetsmakare sträfva
efter, och man är fast besluten att ej låta
dupera sig af några försök i den vägen,
enär man ju på förhand är förvissad om
deras omöjlighet. Och så har man
uppfunnit det särdeles användbara slagordet
artificiel naivitet, med hvilket man
uttrycker sin uppfattning om hvad man tror
vara den mänskliga förkonstlingens senaste
utvecklingsform. Detta slagord har
ungefär samma omfattande, obestämda och litet
töckniga innebörd som det tidigare fin de
siècle, hvilket numera börjar vara urmodigt
och banalt och således endast kan
användas i varietévisor och tidningskrönikor.
Liksom Werenskiold på sin tid
beskylldes för att skatta åt tidens sträfvan efter
artificiel naivitet, så är det nu Gerhard
Munthes tur att bli utsatt för samma
beskyllning, och beskyllningen träffar honom
just för hans dekorativa sagostämningar.
Man fann, att han i dessa
sagostämningar experimenterat sig fram till en ny
stil, och då han i denna stil afstått från
flere af de medel, med hvilka den under
de senaste decennierna allenarådande
stafflimålningen verkat, så var det ju tydligt, att
han måste höra till naivitetssträfvarna,
helst som han också valt sina ämnen ur
en naiv och okultiverad föreställningskrets.
Tänk, om detta dock ej vore den rätta
synpunktenl Kanske Munthe aldrig efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
